Studiecirkelträff 1

Vi har precis satt oss till bords för att börja första studiecirkelsträffen inför sommarens arbeten i Kambodja och Kenya. Vi räknade precis ihop antalet deltagare till hela sommaren och fick nog ihop ungefär 20 personer sammanlagt till båda länderna. Det känns otroligt roligt och inspirerande. Det är första gången vi åker till Kenya så det är extra roligt att vi skickar iväg kanske så många som nio lärare till Wagwe nära Victoriasjön i sydvästra Kenya.

Första träffen idag kommer att handla om hur vi jobbar med ett coachande förhållningssätt och vad det innebär i arbetet med lärarna i Kambodja and Kenya. 

Först dock en presentation av lärarna som är med, både på plats i Stockholm och via Skype från olika delar av världen. Vi har idag lärare från Stockholm, Uppsala, Göteborg, Barcelona, Steamboat Springs och St Louis. Denna grupp lärare kommer tillsammans med de kambodjanska och kenyanska lärarna bidra till att förbättra utbildningen för elever i alla våra länder på bästa sätt. Mängden kompetens vi alla besitter är imponerande. 

Så fortsätt följa för en uppdatering av hela träffen senare. 

Din skoldag

Det är den 1 januari 2016 och du är elev på Zetawun och det är dags att börja skolan igen efter en veckas ledighet. Axelremsväskan i tyg är fylld av alla böcker, en bok till var och en av dagens sju lektioner. Ditt pennskrin får precis plats. Kanske bär du den rentvättade skoluniformen, grön longkyi (tygstycke som knyts omlott som en kjol) och vit topp. Eller också har du dina vanliga kläder på dig när du går under skolans portal och in på skolgården strax före halv nio. Du ställer genast upp dina enkla flip-flops i skostället till vänster invid muren och skyndar dig upp till samlingssalen där du sätter dig på golvet tillsammans med dina 380 kamrater, alla riktade framåt mot Buddhan som blickar ut över er. Ni sitter i prydliga rader, flickorna till vänster och pojkarna till höger. En av de två äldre kvinnliga lärarna, Daw Mya Mya Win, går runt bland några av pojkraderna och justerar ordningen. De äldre barnen sitter främst och de yngsta längst bak – var sitter du? En av munkarna rör sig i den lilla gång som skiljer pojkar och flickor åt. På ett tecken börjar ni alla rabbla, under flera minuter reciterar ni innan tystnaden sänker sig tillfälligt. Den vinrödsklädde munken går fram och nu är det hans tur att tala. Han pratar och ni svarar i korus, ibland långa haranger och ibland lite kortare. Du säger dina ramsor, du vet vad du ska säga och när. Ibland glömmer du dig, vill ha lite kontakt med klasskamraten bredvid eller så tittar du på blommorna framför Buddhan eller fångas av den nya blinkande glödlampan ovanför hans huvud. Blått, grönt, gult, rött, blått, grönt, gult….

Kvart i nio, din första lektion, geometri med Khaing Khaing. Den börjar som alla andra arbetspass med att ni står i era bänkrader och i korus rabblar era hälsningsfraser, om att ta ansvar, om att hjälpa och om att lära. Ni sätter er ner, klämmer ihop er fem-sex stycken i varje långbänk, den mörka sittbänken tillsammans med den smala bordsbänken som en enda möbel, allt av trä. Khaing ritar en rektangel på tavlan och markerar dess parallella sidor. Du förstår att ni ska repetera geometriska figurer. Din lärare berättar vad ni ska göra och sedan går det undan, hon pekar på er en i taget och ni räknar 1, 2, 3, 4, 5, 6, 1, 2, 3… osv. Du kryper under bordet och sen över framförvarande bänk och krånglar dig smidigt fram tillsammans med de andra 2:orna, ni blev sju i din grupp.

Snabbt i en lång rad går alla grupper upp i samlingssalen där ni alldeles nyss mässade era ramsor tillsammans med en av dina favoritmunkar. Ni sprider ut er och sätter er på golvet. I gruppen får ni varsin lapp med uppgiften att rita och beskriva en geometrisk figur. Du får den rätvinkliga triangeln och dina gruppkamrater hjälper dig med själva beskrivningen. Khaing går runt mellan grupperna, nu kommer hon till er och ser att ni alla är färdiga. Hon klappar i händerna och alla tittar på henne, vad ska hända nu? Det blir nya grupper, nu utifrån vilken geometrisk figur ni har haft. Du och de andra ”trianglarna” jämför era beskrivningar och du kan lägga till det där med rät vinkel. Genom de öppna fönstren hör du tupparna och de yngre barnen som tydligen har engelska just nu. Du tappar koncentrationen några sekunder men när din lärare samlar er alla framför den flyttbara svarta tavlan och sätter upp era lappar med tejp är du åter lika engagerad. Ni går igenom de sex geometriska figurerna helt kort och sen drar Khaing två namnkort ur er namnburk. Hon tar ner två lappar från tavlan och ger varsin till dina två kamrater som nu ställt sig framför er med ryggarna mot varandra. Den ena läser beskrivningen och den andra säger figurens namn och sedan byter de. Du hoppas att läraren ska dra ditt namn nästa gång, men lektionen verkar vara slut och nästa dag kommer ni alla att få pröva rygg-mot-rygg. Nu ska ni snabbt ner i klassrummet och tillsammans säga en av de fraser som ni alltid avslutar varje lektion med, tack till läraren och tack för hennes undervisning, ses igen i morgon.

Din lärare i matematik och geometri går ut och strax ska Way Way komma in, dags för Myanmar.

När du går hem klockan halv fyra kommer du att ha undervisats i sju ämnen med en rast mellan 11.00 och 12.15 då du antingen hunnit hem för att äta lite eller köpt något för din medhavda slant i en av kioskerna utanför skolan. Du får också en kvarts rast på eftermiddagen då du leker på skolgården. Dina 45 minuterslektioner följer samma mönster varje dag, samma ämnen i samma ordning. Om jag minns rätt så har du också geografi före lunch.

Mingalabar, hejdå!

/Karin

bild 1

bild 2

Man vågar kanske hoppas…

I år vågar vi fråga mycket mer än det allra första året vi var här. Både på grund av att vi vet mer om landet och om hur människor lever och tänker och därmed är mindre försiktiga, men också för att alla vi träffar pratar mer och friare. De uttrycker tankar och önskemål på ett sätt som vi inte upplevde då. Då hade landet bara varit öppet för utlänningar igen i ett par år. Nu pratar vi om valet och resultatet av det, om förhoppningar för framtiden, om korruptionen, barnsoldater, barnarbete, trafficking och om varför Aung San Suu Kyi inte nämner den tydliga brist på mänskliga rättigheter som fortfarande existerar så utbrett och öppet i landet och det förtryck som råder. Inte minst när det gäller en av landets folkgrupper, Rohingya.

Det är bra att Aung San Suu Kyi inte pratar om det, säger någon. Om hon gjorde det skulle militären avsätta henne direkt.

För visst ger det förhoppningar inför framtiden att hennes parti vann valet. Visst känner man förändringens vindar blåsa och visst vågar man vara försiktigt optimistisk nu. Men det är fortfarande, enligt konstitutionen, militären som bestämmer i landet. De folkvalda står ett steg under dem och kan bytas ut om det inte passar.

Man önskar en hel del, både om utbildningsväsendet, demokratin och mänskliga rättigheter.

Men man tar inte ut några segrar i förskott.
/Kickan

Aung San Suu Kyi på väggen på en restaurang


Vi fick ett klistermörke av en taxichaufför som jobbar för det lokala NLD (National League for Democracy), allmänt kallat The Lady’s Party. The Lady är alltså AUng San Suu Kyi.

I boxen, utanför boxen, utan boxen…

Vi lärde oss ett nytt uttryck idag. Ett som säger mycket om det här landet och dess behov, och kanske om världen överlag.

Vi intervjuade Sai, vår man här i Burma. Han som hjälper oss med allt, fixar och donar för att allt ska flyta. Han är egentligen turistguide, och den period som han tjänar in den största delen av årsinkomsten är nu. Men arbetet som vi gör på skolan är viktigt för honom, så han lägger sitt eget jobb åt sidan för att vara med oss så mycket han kan. Gratis. Och när han inte har möjlighet att komma ordnar han en vän. När han tolkar för oss suger han också åt sig så mycket han kan om metoderna. Antecknar och frågar. När vi inte är här kommer han ofta till skolan, pratar med lärarna och eleverna. Är involverad. Engagerad.

Hans stad och dess invånare är viktiga för honom, och han anser att den enda vägen framåt för Burma är genom utbildning. Han lägger mycket av sin tid på volontärarbete i skolan, uppmuntrar elever och lärare och hjälper dem med engelskt uttal och att tänka i andra banor. När han har tid över tar han ofta med skolans lärare på utflykter för att berätta för dem om landet, dess historia och kultur. Vi har varit med på några av utflykterna, och vi ser hur han uppmuntrar lärarna att prata engelska för att träna, hur han berättar om historia för att han vill att de ska veta, pratar om författare som han vill att de ska läsa, pushar och uppmuntrar dem att fråga oss om saker, använda sin engelska, vara nyfikna. Han är välutbildad, och han vill att alla ska få en möjlighet att bli det. Han vill att landet ska lyfta ur skuggorna, och att invånarna ska må bra. Han är klok och kanske den ödmjukaste människa jag har träffat i mitt liv.

På vår fråga om vad han önskar för Burmas framtida utbildningssystem svarar Sai:

Our country was closed for many decades, so when we thought about something it was always from the box. And then I learnt that we have to think outside the box. But now I have learnt that we have to think like there is no box. And that is what I want the education to be like.

/Kickan

kickan och sai

The Convention on the Rights of the Child

Idag har vi arbetat kring CRC, The Convention on the Rights of the Child, Barnkonventionen. Vi har pratat historik, fördjupat oss i de fyra ”nyckelartiklarna” 2, 3, 6 och 12 och försökt konkretisera dem och vad de innebär här i Burma. Det blev spännande inblickar i våra respektive länders syn på barns rättigheter, eller snarare handlade det nog om synen hos oss lärare som möttes. Vi fann flest likheter.

När vi i början på arbetspasset ställde frågan vad som är bra för barn skrev våra burmesiska kollegor en lång lista på tavlan där det mesta var skolrelaterat och hur de borde förhålla sig till sina elever och vad eleverna skulle kunna förvänta sig av dem. Exempelvis sa lärarna att de måste vara rättvisa mot varje barn, behandla barnen väl och med värme, vara tålmodiga och ge barnen ny och intressant kunskap. Barnen ska kunna vara säkra och få tänka fritt. Lärarna ska ha en positiv attityd och uppmuntra eleverna så att de lyckas i skolan.

Den största skillnaden som vi alla uppmärksammade i dagens samtal handlade om rätten att slå sina barn. Här pratar lärarna om att vuxna bör undvika att skada barnen såväl fysiskt som psykiskt. Om ett barn blir slaget av sina föräldrar är lärarnas första tanke att fråga barnet varför det blir slaget. Därefter tänker de att det är deras uppgift att prata föräldrarna till rätta. Att det finns länder där det är förbjudet att slå barn oavsett orsak tycktes väcka flera tankeställare och togs upp av flera av lärarna i lektionsutvärderingen.

Tiden går så fort, två fulla arbetsdagar och i morgon kommer eleverna tillbaka efter sin ledighet och vi ska göra våra första lektionsbesök. Det ser vi fram emot.barnkonventionen Burma

Intervju med Karin om arbetet i Burma

Dagens arbete har handlat om FNs Barnkonvention. Lyssna på och se Karin när hon berättar om dagen.

https://www.facebook.com/TABSweden/videos/1102346256455805/

Kärt återseende

Efter nästan ett år är vi alltså tillbaka i Nyaung U, Burma, för att arbeta med kollegerna på Ze Ta  ” Monastic school. Det är ett kärt återseende, förstås, för trots att vi har hållit kontakten via sociala medier under året som gått har vi ju inte setts. Och på något underligt vis kommer man varandra ganska nära just genom att prata om och fundera kring olikheter och skillnader som vi ju gör när vi träffas. Och genom att arbeta mot ett gemensamt mål. I det här fallet utveckling av undervisningen. Att byta ut det traditionella reciterandet mot en mer elevcentrerad undervisning. En mer motiverande och lärande miljö för eleverna.

Den första arbetsdagen lade vi stor vikt vid att återkoppla till förra årets arbete. Vi ville veta vad lärarna har använt av det vi jobbade med, och vad de ser för resultat.Vi lät dem tänka själva en stund och sedan prata i par innan vi tog upp det tillsammans i gruppen. De hade använt de flesta av de metoder vi arbetade med förra året, och utvecklat flera av dem till sina egna. Till exempel att två lärare har undervisat tillsammans, där den ena har varit huvudansvarig och hållit i lektionen medan den andra förberett frågor och rört sig ute i klassen under genomgång och arbete. Vinster som de själva såg med detta var att eleverna lärde sig snabbare, det sparade tid för lärarna och – sist men inte minst – lärarna lärde sig av varandra. Ett annat exempel är ”name lottery” (Dylan Wiliams glasspinnar) där lärarna tycker att eleverna anstränger sig mer och gjorde läxorna bättre eftersom alla förväntas kunna svara på allt. Eleverna blev gladare och tyckte att det var lite spännande och lärarna menar att det också bidrog till att det blev lugnare i klassrummet. Några lärare har använt sig mycket av den metod som i Sverige kallar EPA (eget tänk, tänk i par, alla) och konstaterar att en vinst med det är att sk ”slow learners” hänger med bättre.

Vi gjorde också en inventering av deras förväntningar på våra dagar tillsammans. De efterfrågar mycket metoder. De vill ha nya metoder för engelskundervisning, modersmålsundervisning, matematik och även generella undervisningsmetoder. Dessutom efterfrågar de lekar. Både för undervisning och ”for fun”.

Nu har vi ägnat sex, delvis strömlösa, timmar åt planering av morgondagens arbete.

Over and out från Nyaung U.

12438773_10153419028459422_41328812_o12399399_10153419046774422_1167643228_n

Tillbaka i Burma

För några timmar sedan landade Kickan Hagroos och Karin Andrén i Nyaung-U i Burma för ca ett par veckors arbete med lärare där. Arbetet där hålls på en skola som drivs av munkar. En liten skola med få lärare, men många elever. Extra intressant i år blir att höra hur valet i höstas påverkas skola och utbildning i landet. Och situationen för landets lärare. Missa inte deras uppdateringar här på bloggen och på TAB Swedens facebooksida .

Välkomna på Medlemsdag TAB Sweden 14/11

Välkommen till en dag med Teachers Across Borders Sweden. Det kommer bli en dag med möten, samtal och festligheter. 
Så här kommer dagen att se ut:
13.00-14.00: Information om organisationen, vad vi har gjort, vad vi gör och vad vi ska göra.
14.00-14.30: Fika
14.30-17.00 (ca): Workshop i grupper, idéforum som vi sätter ihop för den här dagen. Varje grupp kommer att ledas av någon i styrelsen för TAB Sweden och alla som deltar har möjlighet att komma med förslag till hur vi ska jobba under året. Grupperna för dagen kommer att vara:
Kambodja – information och idésamtal 
Burma – information och idésamtal
Kenya- information och idésamtal
Coachande förhållningssätt – hur vill vi jobba inom TAB
Marknadsföring – idéer och inspiration
17.30-… Gemensam middag. Mat och dryck kommer att bjudas till självkostnadspris.
Vi skulle bli väldigt glada om du har möjlighet att delta den här dagen. Eller bara en del av dagen, kanske hinns bara informationsmötet med. Eller bara gruppsamtalen. Det går att komma tillbaka till middagen om man har varit med på informationsmötet så klart.

OSA senast den 6/11 via mail: anna.ostman@teachersacrossborders.se eller via eventet på vår facebook-sida: https://www.facebook.com/events/948835525182087/.

Kan du inte vara med på plats, går det nog att ordna så du kan vara med via länk på något sätt. Skriv det i ett mail bara. Och du kanske inte kan komma, men vill ha information i efterhand. Skriv det i ett mail också. 

Egen lektion

Vi är ju här främst för att stötta våra kambodjanska kollegor genom klassrumsobservationer och samtal om dessa med ett coachande förhållningssätt. Men i fredags lyckades en av våra lärare övertala mig att hålla en lektion i engelska i hennes klass. Hon ville se hur jag undervisar, vilka övningar jag gör och lära sig från det. Gå in i hennes klassrum, undervisa hennes elever, det är inget lätt uppdrag tänkte jag. Så tänkte jag också att vi har pratat en del med dem om att visa uppgifter, modellera dem så att eleverna lättare kan förstå och nu hade jag chansen att modellera en lektion för henne. Jättebra idé tänkte jag då plötsligt. 

Så det var bara att ta fram planeringsboken och börja skissa på en lektion. 40 minuters engelska på basnivå. Jag började med att eleverna fick göra en rally robin, fram och tillbaka två och två skulle de säga så många färger de kunde komma på på engelska, så många djur som möjligt och så många verb som möjligt. Direkt kom de då igång och säga ord i alla fall. Jag var rätt nöjd direkt. 

Vi fortsatte med att träna på hälsningsfraser, en och en, två och två och sist fyra och fyra. En blandning av trestegsraket och think-pair-share. Det här gick också bra. Vad hade jag varit nervös för? Eleverna tog sig an uppgifterna med entusiasm och engagemang, även om en del hade svårt att skriva på engelska. Det blev gärna khmer eller inget alls. Men med hjälp av varandra lossnade det för de flesta. 

Sista övningen och det som träningen av hälsningsfraser var inledningen till var att de skulle skriva ett vykort till mina elever i Sverige. Här dök det första (och enda) problemet med lektionen upp. Vykorten som jag hade köpt låg kvar på hotellrummet. Klantskalle! Men jag försökte vända det till att det var meningen att de skulle skriva i sina skrivböcker först så de kunde fixa till texten när de skrev på själva kortet. Ingen gick på det. Även nu skulle de jobba själva först, när de skrivit klart skulle de jämföra med bänkkamraten och sist med två kompisar framför eller bakom. 

Sovanndy, deras ordinarie lärare, antecknade frentetiskt hela lektione och filmade även delar. På eftermiddagens möte pratade vi om övningarna och varför jag gjort vad jag hade gjort. Det var ett bra samtal och min svenska lärarpartner och jag pratade en del om att det var rätt bra att jag hade en lektion som vi kunde prata om. Nästa år lägger vi nog till fler.