När energin tar slut eller besök av maran maj

(OBS! Ironi och sarGråta, Gråt, Känslor, Kvinnliga, Retro, Ledsen, Sorgkasm kan förekomma i detta inlägg. Känsliga läsare varnas.)

Jag är rätt tuff och jag tål rätt mycket. Jag är inte den som blir kränkt. Jag har förståelse för när missriktad ilska blir just missriktad. Jag kan heller inte vara arg eller ledsen en längre stund. Men det gäller inte i maj. I maj införs undantagstillstånd i mitt känsloliv. Någon där inne ger sig själv utökade befogenheter för att ta kontroll över svåra eller farliga nödlägen som jag utsätts för. Jag har inte längre någon kontroll över vad som ska hända härnäst.

Så vad hände egentligen med vackra vackra maj? I år är hon en mara som kommer med en rad helt oväntade arbetsuppgifter som äter upp mig inifrån. Vad sägs till exempel om att alla mina klasser plötsligt har inlämning av bedömningsuppgifter? Totalt oväntad grej som jag inte har någon del i själv. Eller förberedelser och sammanställningar inför betygssättningen? Aldrig varit med om det tidigare, eller inte såhär års i alla fall. Det är ju dumheter, man har ju så himla mycket annat att göra på slutet! För att inte tala om de ledigheter som begärs mitt i avslutandet av det sista SO-ämnet för terminen… Helt nytt för i år. Och sen från sidan kommer högoddsaren ”rättning av NP i SO”. Jag fattar inte hur det kunde bli så här i år…. Allt på en gång och så nära skolavslutningen också. Det känns nästan som en konspiration…

Okej, kanske inte helt oväntade då, men maj sker så sällan så man får inte chansen att vänja sig. Dessutom är upptrappningen så inlindad i hopp om liv och stundande skolavslutning att man inte märker hur maran maj kommer smygande med sina svarta stressiga slöjor som lägger sordin på hela stämningen. Fågelkvittret avtar, häggen doftar plötsligt för starkt och solens strålar är alldeles för varma. Njutningen och hoppet om liv sätts på paus. Bara maj tar slut så får jag livet åter tänker jag.

Vi får under året rådet att se till aVintage 1950-Talet, Vacker Kvinna, Vintage Biltt spara timmar som vi kan använda när vi får toppar i vår arbetsbelastning så att vi inte ständigt ligger på gränsen. Det gäller att vara utvilad i maj när nationella proven ska rättas och betygen ska sättas. Klart det gäller. Det är ju superlätt att vara. Vi är ju lärare som ju är världens softaste jobb. Jag menar vi har ju ALLA lov. Det är ju bara att ackumulera lite timmar från dem och från vanliga härliga eftermiddagar och plocka fram nu när det ska rättas. För det är väl så det funkar? Jag jobbar lite mindre i februari så att jag orkar i maj… Om vi hade varit maskiner hade man ju kunnat räkna på vår elförbrukning och kunnat se att det visst är ett gångbart tankesätt men nu är vi inte det. Men man skulle lätt kunna tro att någon tror det när man läser bedömningsanvisningarna till nationella provet i samhällskunskap och sedan inser att dessa ska följas till punkt och pricka i 52×13 frågor. Så om ni undrar något över aspekter som ska bedömas typ som relevanta argument på individ och samhällsnivå, förtydliganden av dessa, minst 2, i form av exempel eller fakta eller konsekvensbeskrivningar, relevanta fördSkyltdocka, Liggande, Gata, Döda, Ignorerar, Likgiltigelar och nackdelar ytterligare förtydliganden och exemplifieranden så kan ni plocka bedömningsanvisningarna från min likstela kropp när jag har dött stressdöden på plan 3 på Mälarhöjdens skola den 31:a maj. Tack skolverket för det. Jag som hade sett fram emot sommarlovet…

Lycka till med er majmara – vi ses på andra sidan.

Maran maj (Mel: Sköna maj)
Maran maj (o)välkommen hem till oss igen.
Maran maj ät upp mig men spotta ut mig sen…

/Jannike

Formativ bedömning – motivation eller stress?

Jag läser just nu Hjärnkoll på skolan av Martin Ingvar och Gunilla Eldh där de skriver om att eleverna måste känna att deras prestationer gör det möjligt för dem att nå målet. Vi som lärare måste alltså se till att våra uppgifter går att lösa på flera nivåer och att de tar eleverna ur sin trygghetszon och in i sin proximala utvecklingszon där lärandet kan ske. Blir det för svårt är ansträningningen inte värd det och eleven ger upp. Men för att eleverna ska kunna ta sig igenom även en perfekt anpassad uppgift som ligger lite utanför sin trygghetszon så behöver de all uppmuntran och stöd de kan få så att de känner att de är på väg åt rätt håll. Återigen – relationen. Förhoppningsvis gör er gemensamma ansträningning att eleverna lämnar in en uppgift som har lett till ett ökat lärande hos eleven.

Som lärare är det sen dags att läsa och bedöma elevernas uppgifter och klura ut vad eleven har för utvecklingsområden så att den kan bli ännu bättre på det den gör i skolan, oavsett vilken nivå de ligger på. Formativ bedömning är (nästan) alla överens om att det är det som för lärandet framåt. Men vad gör det med eleven?

Vi har under våren på Mälarhöjdens skola pratat om stress kopplat till skolarbetet bland våra elever. Många upplever en enorm stress för skolan och låser sig när det är dags för prov och bedömningsuppgifter och känner att de inte kan stå ut med att inte få högsta betyg. Var kommer stressen ifrån då? Det vore ju lätt att säga föräldrarna men det är inte hela sanningen. Vissa föräldrar ställer naturligtvis höga eller för höga krav på sina barn men det finns många faktorer som leder till elevernas stress. Tillexempel ett samhälle som bygger mer på vad man gör än vem man är för att få ett egenvärde. Att eleverna tror att ett visst gymnasium ger framgång och ett annat misslyckande och därför måste de in på ”det bästa” leder också till stress. Listan kan göras lång och det är ett problem. Men jag har en spaning till om vad det är som gör eleverna stressade. Håll i er nu!

James Nottingham, brittisk lärare och författare, skriver och föreläser bland annat om vikten av att vi lärare har koll på alla våra elever och deras behov så att vi kan hjälpa dem att utvecklas så mycket som möjligt under sin skoltid, vilket jag också tycker är viktigt men samtidigt svårt och tidskrävande. Något som dock är ännu svårare och mer komplext är att kommunicera detta till eleverna så att de förstår på vilken nivå de ligger och vilken utveckling de rimligtvis kan förvänta sig av sig själva i nuläget.

Vi ska se till att alla elever når sin fulla utvecklingspotential genom att ge dem feedforward och formativ bedömning på vägen, men av någon anledning så har den fulla utvecklingspotentialen hos eleverna likställts med ett A. Eleven är helt övertygad om att ett A alltid är inom räckhåll och vill veta exakt vad som krävs för att få det det och föräldrarna vill (och ibland kräver att) få veta vad just dennes barn ska göra för att nå detta betyg. Vi lärare slår sen knut på oss själva för att förklara hur det ska gå till även om vi vet att det i realiteten inte är imagemöjligt för eleven att nå ett A just nu. Som vi alla vet så är bedömning komplext så svaren upplevs inte alltid som tillfredsställande av mottagaren, helt enkelt för att de inte förstår dem fullt ut samt att vi sam svårigheten för oss lärare att kommunicera detta på bästa sätt på grund av dess komplexitet.

Jag upplever att det finns en (orimlig) tro hos elever, föräldrar och ibland även lärare att A är för alla. Sorry men så är det inte. I teorin skulle alla kunna få högsta betyg då vi arbetar mot uppställda mål och kunskapskrav som grund för vår bedömning. Men elever utvecklas alla i olika takt och kunskapskraven idag är inte alltid lätta för en elev i grundskolan att uppfylla. De kräver inte bara motivation, prestation och intelligens utan även en viss mognad av eleven vilken sker gradvis och inte samtidigt hos alla. Vi ska i skolan se till att alla når så långt de kan, förutsatt att eleverna presterar, men det innebär inte att alla når A. Ok! En lång utläggning för den poäng jag strax ska leverera kring elevernas stress.

Det faktum att vi hela tiden pushar eleverna framåt med vår formativa bedömning är att de förhoppningsvis utvecklas i rätt riktning men det kan också skapa stress. Vi har elever som har uttryckt att de är stolta över sin prestation och inte vill nå högre. Måste vi då i alla fall leverera en formativ bedömning till eleven eller föräldern? Kan de inte bara få avgöra själva när de är nöjda?

imageVi har under den här terminen även mött många elever som som upplever att de aldrig blir klara, att de alltid kan göra något bättre vilket leder till att de inte vill avsluta sina uppgifter. Jag som lärare ser att de har presterat på toppen av sin förmåga och har gett allt men de ser bara att det finns mer kvar att göra. Det skapar stress om något.

Så min slutsats är att vi har två kategorier av elever som stressas av olika saker. Den ena är de som vill nå högsta betyg men som ännu inte riktigt har förmågan och som heller inte riktigt kan ta till sig av den feed forward som levereras av läraren. Den andra kategorin är de som bara vill vara nöjda med sin prestation och inte vill sikta högre men som alltid får formativa kommentarer om hur de kan ta sig vidare i sin utveckling utan att de egentligen vill ha dem. Det slutgiltiga resultatet är detsamma – elever som aldrig får eller kan känna sig klara och därmed känner sig stressade.

Formativ bedömning i all ära men ibland måste man också bara få sitta nöjd. Hur kommer vi dit?

/Jannike

Sluta vara schysst och börja vara snäll

När jag började som lärare trodde jag att jag visste allt. Jag hade alla svar på hur mina elever skulle få fantastiska resultat och jag tog ofta chansen att starta pedagogiska diskussioner som jag visste skulle provocera. Ibland fick jag konstruktiva argument tillbaka men ibland fick jag bara kommentaren; ”Vänta du tills du har jobbat ett tag, då ska du se att det inte funkar.” Jag fick vatten på min ”ni-fattar-ju-inget”-kvarn och då lovade jag att aldrig stagnera  i mitt yrkesutövande (som jag tyckte att de hade gjort) eller säga saker som ”vänta tills du har jobbat ett tag…” eller liknande till en yngre kolleKrumelurga som kom ny från lärarutbildningen. Jag tog ett pedagogikens krumelurpiller och lovade att aldrig ”bliva stur”. Barnsligt kanske men jag tror att denna rätt så provokativa och lite naiva Jannike har hjälpt mig att hålla lågan brinnande genom åren.

Jag har inte stagnerat och jag har inte sagt ”vänta du bara” till någon av våra studenter eller yngre kollegor men däremot har jag blivit mer ödmjuk inför uppgiften. Jag tror inte längre att jag sitter inne med alla svaren och jag vet att jag har mycket att lära av andra med längre erfarenhet än jag. Idag söker jag svaren tillsammans med mina kollegor och hävdar inte längre min rätt i alla lägen.

En som jag diskuterar mycket med är min närmaste kollega, som också undervisar i SO och svenska i vår årskurs, och vi har under de senaste två åren som vi har arbetat tillsammans reflekterat mycket kring vår lärargärning. Både när det gäller planering och utförande samt vårt förhållningssätt. Vi är båda väldigt öppna och intresserade av våra elever och bygger bestående relationer som sträcker sig från grundskolan och vidare ut i livet. Många gamla elever hör av sig till oss i olika ärenden och det är som ett kvitto på att vi lyckades i relationsfrågan. MEN! Det som har slagit oss i samtal med varandra är att vi har varit alldeles för schyssta.

Hur kan det vara ett problem då? Jag menar i förra inlägget basunerade jag ju ut vikten av att bygga relationer, bjuda på sig själv och vara intresserad.  Men det är inte samma sak. En relation måste även innebära krav för att skapa trygghet. Jag har på något sätt trott att jag genom min schyssta attityd har skapat ett klimat av ömsesidig respekt där eleven gör saker för att hen vill och inte känner sig pressad av mig. Jag har lagt många händer på många axlar och sagt att ”det ordnar sig” eller ”vi fixar det här” eller ännu hellre ”jag fixar det här”. Kraven har uteblivit och rätt vad det var uteblev även elevernas resultat. Det kom ingen motprestation. De tyckte inte att de skulle fixa biffen själva längre. Många av eleverna satt och väntade på att jag skulle öppna deras hjärnor och stoppa in kunskapen. Serva dem. Ett läge jag själv hade skapat med min kravlöshet. Jag var helt enkelt tvungen att börja ställa krav. På riktigt!

Men i en infekterad skoldebatt där skolan beskylls för samhällets förfall och där läroplanen tolkas utifrån olika viljor och motiv är det som lärare ibland svårt att sticka ut hakan och kräva saker av eleverna, det är ju vi lärare som ska leverera. Man vill ju inte riskera (att som det så populärt heter) kränka någon eller behöva svara på ett (eller flera) mail där man kritiseras för att inte vara tillräckligt stöttande när kraven på eleverna hårdnar. Det är en balansgång utan dess like och den har försvårats av att vi vuxna idag har curlat våra unga istället för att ha stimulerat dem. Vi har i vår tro att vi har väglett dem, och trott att vi har varit snälla, i själva verket löst deras uppgifter ocknapp i hjärnanh i vissa fall kan vi även ha dödat motivationen hos dem att själva söka sina svar. Om bland annat detta skriver Martin Ingvar och Gunilla Eldh i boken Hjärnkoll på skolan.

En annan som funderar över var vi är på väg i skolan och samhället är David Eberhard, psykiater, författare och debattör som ifrågasätter vad som händer när vi låter kraven på våra barn och elever utebli. Han hävdar att kravlöshet rent av är elakt. Han tar upp hur vi idag låter bli att ställa krav på människor i vår omgivning och hur det skapar generationer som istället för att fråga vad de kan göra för samhället undrar vad samhället kan göra för dem.

I kombination med en normerad lättkränkthet skapas en miljö som helt underminerar vuxet agerande. Tanken att barnen alltid ska vara i centrum och aldrig ska behöva utsättas för svårigheter förvärrar detta ytterligare. Det är bra att vara snälla mot varandra. Snällhet i dess genuina bemärkelse har ett ökat överlevnadsvärde evolutionärt. Men det vi ser handlar inte om godhet. Det handlar om rädsla. Rädsla för att verka elak. Alltså vågar vi inte stå upp för det samhälle vi byggt upp. Vi accepterar allehanda obehagliga åsikter så länge de kommer från någon vi uppfattar befinner sig i underläge. – David Eberhard

Vi har alltså varit väldigt schyssta men inte särskilt snälla. Dags att byta metod och när jag ändrar mitt sätt att göra saker på vill jag gärna ha bekräftelse på att jag är på väg åt rätt håll och därför var det så skönt att läsa det här debattinlägget av Eberhard.

Ytterligare belägg för att en balans mellan krav och uppmuntran är en vinnande kombination fick jag under en föreläsning med David Lega, flerfaldig VM-medaljör, paralympier, föreläsare och politiker. Han var hos oss på Mälarhöjdens skola förra fredagen och föreläste för våra sjuor och åttor som en uppstart inför vår temavecka om mänskliga rättigheter. Han pratade så otroligt bra om att alltid kämpa för att bli bättre men inte nödvändigtvis bäst. Han lyfte vikten av att alltid jämföra sig med sig själv för vi är alla födda med olika förutsättningar. Vilken inspiratör. Han pratade också om att lärare ska ha en blandning av uppmuntran och tydliga krav som grund i sin relation till sina elever. Ingen kan prestera på topp om den ena delen uteblir.

Min poäng är då alltså att sen jag och min kollega ändrade vårt sätt att undervisa efter jul. Detta genom att ställa fler och tydligare krav på vad vi förväntar oss så har det redan skett en klar förändring både hos oss själva och hos eleverna. De arbetar mer fokuserat på lektionerna och har nu lättare för att koppla ihop sitt eget resultat med den pgoal plan succesrestation som de har lagt ner. Jag upplever att det är lättare att diskutera deras framsteg, eller bristen på dem, när jag inte längre lägger den medkännande handen på axeln i syfte att be om ursäkt för att jag inte har lyckats få dem att nå ett A. De kommer istället själva och vill berätta och diskutera vad som har gått bra eller mindre bra. Tänk att denna lilla vridning från att alltid vilja vara schysst till att bli snäll på riktigt skulle ge sådana effekter.

/Jannike

Hjälten och jag lever

Nu var det ett tag sen jag och min kollega Li Hellquist avslutade arbetet med bloggen Hjälten och jag tillsammans med våra elever. Det här betyder dock inte att bloggen ligger vilande tills nästa gång vi här på Mälarhöjden ska använda den utan den är fortfarande i full gång och fylls på med fina texter av bloggande elever på Lindalsskolan och Falkenbergsskolan i Kalmar och Tullbroskolan i Falkenberg.

Det här projektet blev både bättre och större än vad jag hade kunnat hoppas på för ett år sen. Superkul! Konceptet är fritt att låna eller så hakar ni på redan befintlig blogg. Det är bara att höra av er.

Om ni vill läsa mer om arbetet kring Hjälten och jag kan ni göra det här, här  och här.

Välkomna!

/Jannike

Relationen – förutsättningen för lärande

Här om dagen när jag hämtade min yngsta dotter på förskolan så sprang min äldsta, som nu går i skolan, in på gården och möttes av barn efter barn som ville krama henne. Barn som hon med pedagogernas hjälp har fått fina relationer med. Relationer som har gjort henne trygg. Men de har inte bara byggt fina relationer mellan barnen utan de arbetar ständigt på relationerna mellan den vuxne och barnet. Så naturligtvis kom pedagogerna fram och visade sin kärlek och sitt intresse. Det värmer både i mitt föräldrahjärta och mitt pedagoghjärta.

image

Det här fick mig att fundera över hur viktiga relationerna mellan lärare och elever är för att skapa förutsättningar för lärande. Vi skapar alla relationer på olika sätt och vissa människor kommer man närmre än andra men i skolan ska man som pedagog ha klart för sig att bra relationer till eleverna är en förutsättning för optimalt lärande. Om de inte känner att vi bryr oss så skapar vi inte en meningsfull klassrumssituation och risken blir att de ”lär sig fimageör betygen” (om ens) och inte för livet. Det är även viktigt att förstå som pedagog att relationen mellan lärare och elever alltid ligger på den vuxnes ansvar. Vissa barn är svårare än andra att komma in på livet och vissa kommer vi kanske aldrig att komma riktigt överens med och där är det bara att gilla läget men vi får aldrig ge upp för det känner eleven och då ger hen upp. Vi får aldrig bli stolta eller trötta på. Vi måste alltid börja om. Varje dag. Se eleverna och leta efter en väg in. En dag kanske det går – eller inte. Men jag lovar att eleven kommer att fatta att du försöker och att du aldrig ger upp vad hen än säger eller gör tillbaka.

image

Jag är en väldigt öppen person och blir gärna personlig med mina elever. Jag delar gärna med mig av helgens händelser och av sådant som jag tycker är kul och som ger mig energi. Jag bjuder ofta på något som är utanför boxen och passar på att stå på händer i eller utanför klassrummet. Har jag lärt mig att göra någon annan spännande balansövning utmanar jag gärna eleverna för att se vem som klarar det bäst. Eller varför inte bryta arm! Det är både kul och utmanande. Jag är väl medveten om att vi alla är olika och vill dela med sig olika mycket av sitt liv utanför skolan men ett ”Hej hur mår du?” eller en fråga av annan art som du faktiskt är intresserad av svaret på, något som inte är kopplat till undervisningen kan alla klämma ur sig. Det gör skillnad!

Jag älskar mitt jobb och mina elever och jag kommer på mig själv med att längta efter dem när loven blir för långa och då är det extra roligt med måndag igen.

/Jannike

Borgarrådsbesök

Olle Burell möteGårdagens besök av  skolborgarråd Olle Burell och  Louise Callenberg blev ett givande och avslappnat samtal. Något som jag efterlyste här. Vi diskuterade bland annat hur man skulle kunna kartlägga och använda Stockholms förstelärares kompetenser och vi fick även en chans att visa upp exempel ur vår verksamhet kopplade till IKT och läs- och skrivinlärning. Efter mötet beundrades skolan som verkligen är en odyssé i 1900-talsarkitektur, (något jag aldrig har tänkt på tidigare) med de första huset som är byggt 1905 till det sista som stod färdigt på 2000-talet, innan det var dags att äta lunch i skolans restaurang Gyllene Gaffeln som kan stoltsera med en fin 23:e-plats i tävlingen White Guide Junior 2015.

Helena Dalivin och Girls Code kom och berättade om hur de sen sexan har lärt sig att programmera
en frivillig eftermiddagsklubb. Tjejerna kunde på ett föredömligt och moget sätt berätta om vikten av fler kvinnor i teknik- och programmeringsbranschen och att de hoppas att fler tjejer ska hoppa på initiativet på skolan. Efter det kom Johan Magnusson, Johansom arbetar i förskoleklass, i sällskap av en elev som visade Olle Burell vår fantastiskt söta robot Dash. Borgarrådet charmades direkt av både eleven som snabbt frågade ”Vill du prova?” och av roboten som inte lämnar någon oberörd. Samma robot som för övrigt fick utrymme i Nyhetsmorgon på Tv4 här om dagen.
Nya%20trenden%20-%20robotar%20i%20klassrummet

Våra besökare fick även chansen att träffa vår läshund Rufsa och hennes oemotståndligt söta praktikant Glittra som tillsammans med matte Eva hjälper våra elever som behöver extra stöd och hjälp i sin läsinlärning och med sin koncentration. Rufsa

Att få träffa någon som är genuint intresserad av både verksamhet och de tankar som är sprungna ur den samt av någon som faktiskt har en position att påverka vår framtid är ett välkommet avbrott i vardagen. Jag gick från mötet med lätta steg och full av tillförsikt och av Olle Burells facebookinlägg igår så gjorde han detsamma.

Välkommen åter!

/Jannike

Vill du vara magister eller minister?

Att arbeta i en politiskt styrd organisation innebär minst sagt ett tillstånd av ständig förändring och alla politiker vet bäst hur skolan ska styras och minst av allt tillfrågas experterna; lärarna. Vår utbildningsminister (oavsett politisk tillhörighet) styr det stora skeppet in i dimman och hoppas att den väg just hen och hens parti har stakat ut ska ta oss till Utbildnings-Utopia. Morgondagens skola med tidiga betyg, inga betyg, färre elever i varje klass, fler lärare i varje klass, stora klasser, små klasser, mer resurser, tvålärarsystem, tre terminer, två terminer, nationella prov som rättas av grannskolan, nationella prov som rättas centralt. Listan kan göras hur lång som helst på saker som ska rädda den svenska skolan så att vårt lutande PISA-torn inte ska falla med dunder och brak.

För ett tag sen hade jag det stora nöjet att träffa en fantastiskt intelligent kvinna med vem jag pratade om allt mellan himmel och jord. Hon arbetar själv inom utbildningsväsendet men på universitetsnivå och i ett annat europeiskt land, Spanien, och förstås kom många av våra samtal att handla om de stora didaktiska frågorna men även om utbildningspolitik och hur skolväsendet ser ut i olika länder i Europa och världen samt vilken status lärarna har. Precis som hos oss berättade hon att lärarna i Spanien har låg status, låga löner och att de som inte klarar av eller kommer in på andra utbildningar slussas till lärarutbildningen. Det är sorgligt att vårt yrke har blivit en slasktratt. Det borde vara så att vi som arbetar i skolan och utbildar Sveriges, Europas och Världens framtidsmedborgare fick hög status, höga löner och att utbildningarna skulle vara svåra att komma in på. Det vi gör för eleverna lägger grunden för vidare utbildning och utveckling av samhället och dess medborgare och därför måste lärarna vara de med höga betyg, bra ämneskunskaper, ett stort intresse för hur barn lär sig bäst. Men hur rekryterar vi dem då? Dessa människor har fullt upp med att bli ingenjörer, ekonomer och jurister. Hur får vi dem att välja skolan?

För det första så måste vi bli lyssnade på i den politiska debatten. Det är vi som arbetar i skolan som har den största kompetensen om hur skolan ser ut men det blir vi ständigt påminda om att vi inte har. Alla har ju gått i skolan så alla vet vad som är bäst. Till och med på tv i form av olika quickfixes, nu senast Gympaläraren i SVT. Det är så lätt för en utomstående att komma in och berätta om allt som är fel och ställa frågan; hur kan det vara så här? Missförstå mig inte, jag tycker inte att skolor som inte fungerar ska få fortsätta åt fel håll men det kanske ibland inte är så lätt att lösa som en utomstående träningsguru med ett kamerateam vill få det att låta som. Dock välkomnar jag debatten som kom i kölvattnet av detta program. Problemet är väl bara att vi, på bland annat Facebook och andra sociala medier, med våra snäva cirklar av likasinnade gör att lärare diskuterar med varandra och förvånas, förfäras och förfasas och ”de andra” hamnar i andra forum och förvånas, förfäras och förfasas. De som vet och har den största kompetensen kommer återigen inte till tals.

Vi som arbetar har i skolan har en enorm samlad kompetens som grundar sig på forskning och framförallt vår beprövade erfarenhet. Vi känner i magen när ett politiskt beslut inte riktigt kommer att falla i god jord. Det skulle vara bra om vi blev tillfrågade på vägen. Jag vet att åtminstone ett, men säkert är det fler av riksdagens partier, som har startat initiativ för att förbättra skolan där lärare faktiskt är en del av processen. Men det räcker inte. Vi är de som kan vår vardag mest och bäst och vi borde användas som referensgrupper i fler lägen än vad som görs idag.

Det är därför inte helt orimligt att vi som lärare får en större och mer framträdande roll som sakkunniga i politikens beslutsfattande kring utbildningsfrågor. Om man dessutom väljer en historisk väg att gå och ägnar sig åt lite språkhistoria så hittar man direkt en logik till varför ministrarna ska fråga oss magistrar. Det har att göra med den ursprungliga betydelsen av orden. En magister, eller en lärare, som idag inte får särskilt mycket utrymme i den politiska debatten är i ordets bemärkelse en mästare. En minister däremot är historiskt en tjänare. En person som utför andra människors ärenden. Tittar man dessutom på förleden i de båda orden så börjar magister med magis, som betyder i högre grad, medan minister börjar med mini vilket leder oss till minor/minus som betyder mindre. Jag tycker att vi ska sträcka på oss och verkligen inse vårt egentliga värde. Vi ska ge oss in i debatten och politiken med full kraft och inte be om ursäkt längre. Vi besitter den unika kompetens som behövs för att leda svensk skola bort från lutande torn och kollapser till att bli en konkurrenskraftig institution med hög status. Men vi måste våga och vi måste bli tagna på allvar.

Vi på Mälarhöjdens skola börjar redan imorgon då vi får besök av Stockholms Skolborgarråd Olle Burell. Vi är några kollegor på skolan som länge har diskuterat försteläraruppdraget och att det ser så väldigt olika ut i olika kommuner och att vi inte tycker att Stockholm utnyttjar sina förstelärare på bästa sätt. Så sagt och gjort. Vi ville bli lyssnade på så min härligt drivna kollega Åsa Colliander Celik skrev ihop ett mail där hon bjöd in Skolborgarrådet till ett samtal där vi ville diskutera bland annat våra tankar om hur man kan använda förstelärarna i Stockholms Stad för att motverka segregationen. Även om inte Olle Burell är en minister så får han statuera ett exempel. En tjänare som kommer för att lyssna på mästarna. Det tackar vi för. Välkommen!

/Jannike

Att blogga med elever

Bloggtorka – jo tack! Tur att det då tillslut slog ner ett korn av inspiration i form av kritik av användandet av bloggar i undervisningen som gjorde att jag bara var tvungen att sätta mig vid datorn och ge min syn på saken.

För er som har följt mitt bloggande här så är ju mitt projekt ”Hjälten och jag” ingen nyhet och ni vet vilka positiva spinnoffer det har fått. Både i direkt i mitt klassrum men även i kollegiet på min egen skola där nya bloggprojekt har fötts, och inte bara i svenskämnet, samt att ”Hjälten och jag” har fått spridning bland andra klasser ute i landet. Superkul!

Men varför gör jag det här då? För att få ära och berömmelse? För att använda mina elevers arbete för att marknadsföra mig själv? Man skulle kunna tro det om man läser den här krönikan, som nu har någon månad på nacken, om lärares användning av elevers arbete för att stärka sitt eget varumärke. Jag har själv delat den som en tänkvärd text kring vart skolan är på väg. Men så är det inte. Jag är en kreativ person som hela tiden söker nya vägar in i undervisandet och lärandet vilka jag sedan bloggar om. Jag ser mig som en inspiratör; gillar du mitt arbete häng på, härma, låna. Det är inte svårare än så.

Men däremot ska jag erkänna att en anledning till min bloggtorka här under våren bland annat är att jag har börjat fundera och utvärdera användandet av digitala verktyg. Det jag har kommit fram till är (kanske föga förvånande) att de måste lyfta min undervisning och stärka lärandet. De är inte bra per definition utan de måste verkligen ge det där lilla extra till eleven och dess lärande och det upplever jag att arbetet med bloggarna har gjort. Eleverna har dels lärt sig att använda WordPress som är ett verktyg som de med allra största säkerhet kommer att stöta på fler gånger, både i skolan och i livet, samt att de har fått förståelse för hur viktigt det är att arbeta igenom en text som blir publik. Min upplevelse, efter att ha pratat med eleverna, är att de tycker att det är roligt att andra kan läsa deras texter samt att kunna läsa varandras för att få inspiration. Det man dock kan ha synpunkter på är att mina elever förvisso inte har kunnat välja utan de blivit ombedda att delta i projektet som en obligatorisk del av undervisningen. Ingen av dem har protesterat men det kan man ju också diskutera då det trots allt är ett ojämnt maktförhållande elever och lärare emellan. De har dessutom skrivit under med sitt förnamn vilket har lett till att det heller inte är särskilt svårt att ta reda på vems text som är vems. Det är något som har fått mig att fundera över alternativa lösningar vilket min kollega Åsa Colliander Celik redan har gjort på sin blogg ”Tro och Tanke” där alla eleverna skriver under ett alias.

Slutligen vill jag påpeka att anledningen till att mina elever får använda sig av bloggar i undervisningen inte är att de ska fostras till bloggare och ”gillajunkies” utan att de ska få större datavana, lära sig hur viktigt det är att texter är korrekturlästa när de ska publiceras, hur man länkar och skapar multimodal text, vad som gäller när man ska publicera bilder på nätet och hur man anger källor på ett korrekt sätt i sin text. Det är trots allt 2016 och jag upplever att webbpublicering är något som vi måste arbeta med i svensk skola idag. Det är till syvende och sist en fråga om demokrati – om man inte vet hur man kan påverka webbens innehåll idag utan om man bara är en konsument så får man svårt att hävda sig som medborgare idag och i framtiden.

/Jannike

Nyhetsblogg

Då var det äntligen dags för nästa bloggprojekt!

Det här läsåret har jag fått den äran att arbeta i årskurs åtta tillsammans med mina fantastiska kollegor Mia och Joh-Anna. Vi är så olika alla tre och har verkligen olika expertiser och således kompletterar vi varandra synnerligen väl. Vi har mer eller mindre lyckats med att samplanera vår undervisning den här och förra terminen och det ska ni veta är en bedrift för det finns INGEN tid i vårt schema där vi synkar alla tre. Galet. Men vi har lyckats genomföra ett sommarpratsprojekt och ett arbetsområde kring skönlitteratur av Cannie Möller som även innehöll ett författarbesök och nu är det alltså dags för en blogg. Hurra!

Jag älskar verkligen det här sättet att skriva texter. Vinsterna är många både för oss pedagoger och för eleverna (naturligtvis). Det handlar både om att vi lärare kommer närmare den digitala tekniken. Vi måstwordpresse ju bygga bloggen om vi ska kunna använda den i undervisningen så det är ju oundvikligt att lära sig något. Även denna gång är bloggen byggd i WordPress som efter lite träning både är enkelt, användarvänligt och snyggt. Eleverna lär sig webbpublicering och att skriva till riktiga mottagare. De måste väga sina ord och kan inte strunta i korrekturen. Texterna blir bättre för de vill mer när det skrivna ordet lämnar klassrummet.

Så förstås så jag gick ju igång på alla cylindrar när Joh-Anna sa att hon ville blogga med eleverna och kom och frågade mig hur vi skulle lägga upp det.

Vi ska arbeta med tidningens texter i allmänhet och med nyhetsartikelns genre i synnerhet. Eleverna ska få arbeta i grupper/redaktioner där de ska producera artiklar både i grupp och enskilt. Men det vore ju för lätt (tråkigt) om vi skulle behöva stanna kvar i verkligheten och göra det här så de ska få bevaka fantasivärldar, framtiden och parallella universum. Varje klass består av sex stycken redaktioner som var och en har till uppgift att hålla koll på varsin värld, vilka är: År 2216, fablernas värld, himmelriket, rymden, sagornas värld och under vattenytan. Således finns varje värld representerad i varje klass vilket förhoppningsvis kommer att leda till att eleverna både får och ger inspiration av/till varandra.

Förhoppningsvis tar deras fantasi med oss på en resa genom dessa världar med en nyhetsrapportering utöver det vanliga. Skulle det vara så att den där berömda fantasin bestämmer sig för att stänga av och bytas ut mot idétorka så kommer vi att ha händelser som eleverna kan plocka och tolka utifrån deras världar. Vad sägs om ett kungabröllop i rymden, ett terrrorattentat i sagornas värld, eller väderfenomen år 2216?! Allt är möjligt och allt kommer att hända. Fem klasser. Trettio redaktioner. Det här ska bli så himla kul!

Än så länge är bloggen ganska tom på inlägg men under exempel har vi gjort ett inlägg där vi visar hur man kan skriva en nyhetsartikel på två sätt – awsome och basic. Så läs om när London fick storbesök av tre fantastiska svensklärare. Det gäller ju att inte spara på krutet.

/Jannike

Vikarieplanering

Igår. Fredag. Förskolan var stängd för planering så fyraochetthalvtåringen fick följa med till jobbet. Hon skötte sig exemplariskt och charmade eleverna genom att vara svårflirtad som vanligt. Klockan blev tre. Hämtade stora tjejen på skolan och drog med mig barnen för några högst välplanerade inköp på IKEA. Eller? Hur kan ljus och servetter ta tre timmar och kosta en förmögenhet? Men middagen var å andra sidan billig.

Hem. Fredagsmys. Stora tjejen såg lite hängig ut och klagade på ont i kroppen och då var den där. Koppan. Inte kan det väl vara… Jo utan tvekan är det… Vattkoppor. Jaha! Igår var de bara två till antalet. Nu är det lördag kväll och de är fler… VAB. Jodå. En vecka? Högst troligt.

Undervisningen som jag har lagt ner timmar på att planera in i minsta detalj måste planeras om. Ni vet hur det är. Hur välplanerad man än är så måste det justeras när det kommer en vikarie. De vet inte hur långt man har hunnit, hur man har tänkt eller hur klassen är. Ny planering måste således till. En planering för fyra dagar.

Så! Lördag kväll, barnen sover. Det är väl bara att köra. Fyra dagar. Fem grupper. Tre ämnen. Som alla var planerade och nerskrivna. Nu, en timme och fyrtio minuter senare, är de planerade och nedskrivna igen så att de ska passa en vikarie. Men hur var det nu? Får jag vikarie första dagen? Hmmm… Är hela planeringen skev redan innan den sjösatts? Vem vet. Hur som helst är den här delen av vårt jobb så skev – lite som att betala skatt på redan skattade pengar….

Men det är ju inte bara det att det tar tid att skriva om en planering och fundera över om den håller eller om eleverna kommer att vara sitt bästa jag med vikarien… Det är ju det där att jag inte ska få vara på jobbet på flera dagar. Mina barn är förstås det käraste jag har och jag ser lite fram emot vattkoppelugnet här hemma men det är så himla skoj på jobbet med både elever och kollegor och det vet jag att jag kommer att längta till. #jagärlärareochjagälskarmittjobb #jagälskarminarbetsplats

Men ibland är det b(a)ra att åka med och njuta av den oväntade semester (som min kära kollega Åsa Colliander Celik uttryckte sig idag) som gavs till mig av virusguden.

Trevlig söndag och sedemera arbetsvecka önskar jag er kära kollegor.

/Jannike