Same same but.. the same?

Det var ett tag sedan vi hördes!

Nu är det november. En månad till jul och snön lyser upp mörka eftermiddagar. Eller nej, det gör den ju inte. Snön lyser snarare med sin frånvaro. November är av många skäl en ganska tung månad i en lärares liv. Förutom mörker och kyla (nja, inte det heller…) så slåss vi med kunskapskrav som inte hinns med, förmågor som ännu inte har uppnåtts, åtgärdsprogram och kartläggningar som ska skrivas så konstruktivt att de inte blir hyllvärmare. Och framför allt inte behöver överklagas! Och snart sätts betygen. I allt detta behöver man ibland återvända till en varm plats. En plats som värmer hjärtat, fyller en med hopp och förströstan och som gör att man orkar i några veckor till. För mig är den plats inte bara själsligt varm utan också varm i bemärkelsen detrinnerenflodunderblusenvarm.

Min plats att återvända till är så klart Kambodja och lärarhögskolan i Siem Reap. Det är där jag hittade tillbaka till kärnan i läraryrket och återfann glädjen och insprirationen. Det är inte bara i november jag tar min tillflykt till Kambodja, det sker lite då och då. Men kanske aldrig så ofta som i höst. I augusti började jag mitt nya jobb som lärarcoach i Stockholm. Det kändes lite som att landa. Som att hitta min plats. Mina år i svenska skolan och mitt arbete på Lärarhögskolan i Kambodja har knytits samman.

Som lärarcoach har jag upptäckt att jag återvänder till Kambodja mycket oftare. Jag slås av att de samtal som sker i coachandet av svenska lärare är väldigt lika de som har skett i Kambodja. Jag återvänder inte bara för att få inspiration utan faktiskt för att återANvända uppgifter, samtal, idéer som jag och mina kollegor delat på andra sidan jorden.  

Hur kommer vi bort från envägskommunikation i klassrummet? Hur synliggör vi lärande? Hur använder man sig av elevernas resultat för att utveckla sin undervisning? Hur gör man när en elev inte lyssnar? Vilka strategier finns för att göra innehåll intressant?

Likheterna är så otroligt många fler än skillnaderna.

Och snart är det sommar igen!

Janna

 

Tidningen LÄRA+TAB

I senaste numret av tidningen LÄRA finns ett helt uppslag om Teachers Across Borders och en intervju med två av våra medverkande lärare, Janna Scheéle och Jenny Kimming. På sidan 14-15 hittar vi artikeln.

/Anna Ö

Drömmar

Vår allt-i-allo som vi inte skulle kunna genomföra workshopen i Siem Reap utan, mr Sok Samnang skickade ett mail i somras om sina drömmar och mål med sitt arbete. Viss inspiration kan anas från en av vår tids stora människorättskämpar.

I have a dream that one day, through education, Cambodian citizens will be able to understand the world better and to join hands with other nations as friends and colleagues and I believe that English will be the key to broaden the effective communication through the
outside world.

I have a dream that one day I will be able to build the library, English and Computer school for my boys and girls in my village of Cambodia. I strongly believe that Education and the global understanding are keys to success and bring people into the better world; moreover, I believe that the world will become a better place if we live together in a positive way, sharing experiences, knowledge, time, energy and love.

I have a dream that one day Cambodia will become a clean beautiful country as a beautiful natural mountain with green trees. I wish to see my country with people of ideas to help cleaning and to maintain environment. I wish to see every household equipped with the rubbish bin and not only those, but also people with good health and longer
life expectancy.

I have a dream that Cambodia will have a better road connection from one province to another.

I have a dream that every part of Cambodia, the city, the countryside will be installed with the electrical power in a very safe way and situation. I wish to see the electrical wire set up in a proper way, the way that guarantees the lives of people.

Then I wish to see the people of Cambodia will live with a peaceful happy smile and I wish to see they live to share and share to live.

Samnang

Visible learning

I dagarna kom ju SKLs sammanfattning av John Hatties studie om vad som påverkar eleverns inlärning, Visible studies. I somras höll två av TABs lärare en workshop som bland annat byggde på just Hatties bok.
Läs gärna Staffans blogginlägg om hans och Özlems workshop. http://lethalsteven.wordpress.com/2011/07/18/granslost-larande-i-siem-reap-kambodja//
Läs också SKLs rapport. http://brs.skl.se/brsbibl/kata_documents/doc40008_1.pdf
/Anna Ö

Intervju II

Och del två:

Intervju I

I våras gjorde Pelle Mårtensson en intervju med två av våra lärare som varit med och jobbat i Kambodja. Första delen av filmen lades ut på Pedagog Stockholms hemsida i maj och del två kom för bara några dagar sedan.
Missade du del 1? Här har du en ny chans:

Learning by Laughing

Learning by Laughing

We called our workshop Learning by laughing, there are a million reasons why (most of them serious).

The basic idea is to share methods that make language learning fun – but also effective.

We believe that language is communication and that communication needs content, something to talk about. A language is nothing in itself; it has to be filled with what is important to us.

We also believe that we remember things better when we use our whole body and when we laugh. One of the ideas behind TPR (Total Physical Response, one of the methods we share) is that the crazier the sentences and assignments are, the better you remember them. Weird is good – it creates more synapses in the brain!

A third thing we believe in is scaffolding, sometimes with words, sometimes with text frameworks, and always with modelling.

Based on these beliefs we chose a number of methods and ideas to share in our workshop. We started off with methods for beginners, had a few lessons with ideas for intermediate learners and ended the workshop with thoughts for advanced students.

Beginners

When you first start to learn a language you need words, mainly nouns and verbs and you need to practice pronunciation preferably by being exposed to the language. None of us learnt our first language by spelling. We introduce TPR, a method where the learners listen and use the body to extend their vocabulary. It is extraordinarily effective in the beginning but has the limitations of only teaching concrete words and mainly teaching verbs in the present tense. With our twenty teachers sitting in a circle, Jenny had Janna walking around, pointing at things and people, knocking on them and eventually sitting on them using only the nouns, verbs and prepositions we wanted to teach. It creates laughter and it gets everyone on their toes, eager to show what they learnt. To make it equal and to show the efficiency of the method we chose to teach Swedish – a language none of the teachers knew before. After 20 minutes we collected the words we used on the blackboard and everyone knew 10 nouns (singular and plural), 10 verbs and 2 prepositions.  Quite effective, even with 70 students in the classroom.

Beginners also need games and we introduced Fruit Salad, Word Snake, Hangman, I Spy…, 20 Questions, Memory Game, 2 Truths and a Lie, Taboo, Boggle, Categories and the game when you just put a really long word on the blackboard and try to find as many words as possible in that word (we used language teacher). We won’t take time explaining all the games now – but on request we definitely will!

Are these games useful in a classroom of 70 students? According to the teachers in our workshop, they are. On the last day we drew a line on the blackboard and handed out white cards the size of post-its with all our methods and games written on them. The teachers were asked to place the cards on the blackboard and grade them according to usefulness. The games got the highest ratings.

Intermediate

For intermediate learners we discussed writing and how to use the students’ own lives and experiences as inspiration. Pictures for example, 50 black and white photos we printed from the internet and spread on a table. All the teachers gathered in a circle around them telling us which pictures symbolized happiness to them, and fear, and which ones they could relate to their childhood and which ones that showed something in their future. With a hundred stories in our hands we wrote about ourselves and each other. We continued with talking about our senses, how to use them in teaching and more specifically in writing. The teachers found the short writing exercises very useful, although they said the longer ones were harder to fit in with their curriculum.

In the Swedish classroom we have found storylines to be an effective, creative and fun method. In a Cambodian classroom it is difficult to find the time. The Cambodian Syllabus for English is a book of 14 units which the teacher has to cover. Most students have two hours of English per week and that is hardly enough time. This made us introduced storyline as a part of homework instead of being a classroom activity. The problem with this however was that effective homework does require some preparation in the classroom to give the students adequate scaffolding. Effective homework also requires a place to sit, a pen and a bit of time – a luxury for some students.

We chose to share Shipwrecked, a storyline in which the writer has to imagine going on an around the world voyage. As the title reveals there is a storm, a shipwreck but also a rescue on an island. The writer creates a new society with rules and maps and is finally rescued again – this time back to what we call civilisation. The writer has by then written a number of different texts, for example a letter, a postcard, a message in a bottle, a list of necessary items, a list of laws, a map and a poem. The story ends with an article in which the writer describes how he is rescued and what he learnt from the experience. Creative, fun and with the need of lots of new words!

We also introduced a more relaxed storyline called The house, based on the same idea but in a much safer(?) environment.

Advanced

When we got in to advanced learning we introduced the Australian Genre method. This is a whole pedagogy including a total grammar, a philosophy and a way of looking at texts and scaffolding. Two full weeks are not enough to do this method justice and the three days we spent on it were just a brief introduction.

But we introduced the different text types that the Genre method acknowledges by having the teachers write different texts about tea. With all the texts taped on the walls it became clear to all of us that the different texts followed different rules. And those rules are global.

When going deeper into the Genre method it was harder for some of the Cambodian teachers to follow, the Circle Model was well understood but the texts we wrote together required a lot of English and the method itself seemed difficult to grasp. Maybe that is why games within the Genre method, for example Dictogloss, were rated amongst the lowest in the evaluation.

Trying to tie all the loose ends

We started the workshop by making a list of what the Cambodian teachers expected and wanted to learn from these weeks. We ended it by summarising everything in lesson planning. The teachers were divided in to groups of four and together they made a lesson plan which had to work in a Cambodian classroom with the required curriculum, 70 students and also with at least one of the games or methods we shared. A difficult task which they all completed with distinction!

But the best moment happened right after that, when they all started making lists of each others’ phone numbers and e-mail addresses. Twenty teachers who didn’t know each other before this workshop now found it necessary to continue sharing ideas and methods with each other. That was sheer happiness!

/Jenny

Tågtankar

Jag sitter på ett tåg mot Stockholm som skulle ta 3,5 timmar men kommer att ta närmare 8. Människor på tåget förebereder katastrofläge och bistron länsades redan i Nässjö. Men det finns vatten.

Vi mötte en modig rektor i Siem Reap, han heter Peung Kimchhen. En man som driver en skola med 5000 elever och som insåg att det skitiga vattnet som eleverna drack hemma förstörde deras kroppar och i och med det också deras inlärning. Han började med att ha rent vatten gratis i skolan för eleverna att dricka under skoldagen. Sen insåg han att det inte räckte och låter nu eleverna få med sig rent vatten hem så att de aldrig ska behöva dricka smutsvattnet från floden. Skolan växte efter det, området i Siem Reap har egentligen 89 6-åringar men det går 984 barn i 1:an. Alla vill gå i skolan där man får rent vatten, även om det blir resväg från byarna utanför.

Alla lärare vill också jobba på den här skolan, bla för att han har startat en lärarfond. Han fattar att lärarlönen inte räcker för investeringar som är nödvändiga för en familj. Eller för sjukvård om någon familjemedlem skulle bli sjuk. Så han startade en fond där lärare kan låna pengar med nästan ingen ränta alls.

En man med ett helhetstänk. Vi förstår att det inte är helt populärt i maktens korridorer.

Men det är i mötet med Mr Kimchhen som tankar för att utveckla Teachers Across Borders föds. Tänk att få samarbeta med en modig rektor, att vara två veckor på hans/hennes skola, observera i klassrum och sedan coacha lärare och lärarteam efteråt. Då skulle vi tillsammans, svenska och kambodjanska lärare, kunna hitta vägar för att komma runt de strikt styrda kambodjanska kursplanerna. Kursplanen i engelska består av en lärobok med 14 kapitel och 3 units inom varje kapitel. Dessa SKA täckas under ett läsår. Det finns en bok för varje läsår. Oavsett på vilken nivå eleverna ligger. Det är kursplanen. Frågan Vad? är besvarad. Frågan Hur? verkar inte vara av intresse att besvara. Alltså har vi vår chans här. Att täcka in det som måste täckas in men hitta vägar att göra det språkutvecklande. Och att göra det i lärarteam så att man kan stötta varandra under året. Och att göra det med en modig rektor i ryggen. Att ha en modellskola och visa att det går!

Åh vad det vore roligt!

/Jenny

Kontakterna finns kvar

Hemma – vad rent och tomt är här (ekar det inte lite i köket?) och vad mycket vatten det kommer i duschen (är det därför solbrännan försvinner så fort?) och en garderob full av kläder som luktar gott.

Pappas röst i telefonen ”Är du redan hemma?”

Va? Jag har varit och förändrat både mitt eget och andras liv – har du inte ens märkt att jag varit borta?

Bloggen fick ett abrupt uppehåll, både pga orken och uppkopplingen. Det var ett gäng slagna hjältar som samlades för middag efter en hel dags undervisning måndagen för snart två veckor sedan. Lektioner i 6 timmar är för mycket i Sverige och definitivt för mycket i värmen i Kambodja. Vi lärde oss att tre timmar per dag är alldeles lagom.

Vad lärde vi oss mer? Huvudet är fullt av berättelser som jag vill dela.

Det, eller den, jag tänker på mest är Rina. Hon går ut Lärarhögskolan nu och ska ut på i sin första tjänst. 18 år gammal blir hon placerad i en by ett par timmar från Siem Reap. Hon ska få 38 dollar i lön i månaden. Men inte förrän andra året. Första året får hon ingenting. Kan du ta extrajobb? frågar Janna men byn ligger för långt bort, där finns inga extrajobb. Kanske kan hon undervisa privat på kvällarna så att hon får in lite pengar. Jag vet att hon kommer från en familj utan några som helst ekonomiska resurser och undrar hur hon ska överleva. Skolan står för bostad och jag får odla utanför, svarar hon. Själv är hon inte så oroad över ekonomin utan mest över att det kommer att bli så ensamt där ute på landsbygden.

Men det där att odla utanför gäller för de flesta lärarna vi möter, några av dem ska ha semester nu och när Janna och jag frågar vad de ska göra då får vi till svar att de ska odla ris. Så klart. De är ju bönder också. Samtidigt. För att överleva.

Vi ber våra kambodjanska lärarkollegor fylla i en utvärdering sista dagen och eftersom de flesta av lärarna i vår workshop är engelsklärare så väljer de att skriva på engelska. En av de många frågorna handlar om lön. Svaren pendlar mellan 50 och 100 dollar i månaden. De flesta skriver 1000 dollar om året.

En annan av frågorna handlar om vad de fått för fortbildning under sina tjänstgöringsår. Jag sitter länge och tittar på svaret som tydligt säger: How to feed fish. Kanske inte helt konstigt i ett land där läraryrket kräver sidoverksamhet. Men läraren vet vad han vill och fortsätter: so I am very grateful for this opportunity.

Vad är det då vi gett under dessa veckor? Vad finns kvar när vi åkt hem?

Min första tanke är att vi skapat mötesplatser. De tjugo lärarna i Jannas och min workshop kände inte varandra när vi träffades första dagen men alla bytte nummer och mejladresser den sista. Även om allt jag sagt under två veckor försvinner så finns nätverken och kontakterna kvar.

/Jenny

Rödluvan – en metod för förändring

Tiden går alldeles för snabbt här i Siem Reap och jag inser plötsligt att vi avverkat majoriteten av våra lektioner.  Skulle det vara möjligt skulle jag vilja fortsätta i minst en vecka till. Det känns som att det är först nu som de kambodjanska lärarna börjat förstå vad det är vi håller på med och deras diskussioner blir både allt mer högljudda och intressanta. I början satt de mest tysta och verkade något skeptiska över de övningar vi presenterade. Nu är vårt klassrum fyllt av glädje, skratt, kommunikation, interaktion och diskussion – precis så som vi vill ha det.

Ett av ledorden för våra workshops är ”flexibilitet”. Här i Kambodja kan vad som helst hända och vi TAB:are måste vara beredda på att ändra vårt schema för dagen kan ändras under tiden vi äter lunch eller att vi plötsligt måste undervisa i någon annans workshop eftersom denne ligger på hotellet med akuta magsmärtor.

Idag började vi vår workshop med att få ta del av några av de kambodjanska lärarnas lektionsplanering. De hade fått i uppgift att tänka ut en egen lektionsplanering kring hur de kan jobba med sagor (text) utifrån de olika övningar och metoder vi har visat på.  Denna presentation slutade med en lång diskussion kring hela det kambodjanska skolsystemet och det blev här tydligt att alla lärarna i vårt klassrum längtade efter en förändring – och förbättring. Detta var inte alls vad vi hade antecknat i vår egen lektionsplanering, men det blev ett bra tillfälle att visa de kambodjanska lärarna att det är viktigt att kunna vara flexibel när det gäller undervisning. Denna diskussion var alldeles för intressant för att strunta i. Precis så är det ju hemma i våra klassrum i Sverige också! Om våra elever har något de vill diskutera eller berätta om så måste vi kunna tänka om och ”vänta” med det vi hade planerat. Det är oftast då de bästa lektionerna skapas – när eleverna får vara med och styra inlärningen.

Våra kambodjanska lärare verkade de första dagarna ha väldigt svårt att ”tänka utanför boxen”. Deras svar kändes många gånger tillrättalagda. Nu börjar lektionerna kännas mer levande och vi – jag och Anna – kan lära oss massor utifrån deras erfarenheter. Det är därför vi är här – för att lära av varandra och för att utbyta erfarenheter. Tack vare att vi försöker skapa ett flexibelt klassrum som inte håller benhårt på lektionsplaneringen så har vi fått lära oss om buddhismen, gamla kungar och tempel, skolsystemet i Kambodja och en massa annat. Underbart!

Vi har som vi tidigare skrivit jobbat med olika typer av texter, med fokus på skillnaden mellan en faktatext och fiktion. Förra veckan började vi att jobba med fiktionstexter. Vi utgick ifrån sagan om  ”The Little Red Riding Hood” och har utifrån denna visat metoder på olika metoder för att bland annat förbättra läsförståelse, språkkunskaper och kreativt tänkande. De kambodjanska lärarna kände inte till denna saga och de fick därför börja med att försöka lägga bilder från boken i (vad det trodde var) kronologisk ordning.

Sedan har vi jobbat med sambandet mellan text, bild och rubrik, de har fått skapa egna historier, praktiserat boksamtal och mycket mycket annat. Vi har även hunnit att jobba i mindre grupper och praktiserat boksamtal utifrån olika sagor och fabler på khmer. Det har visat sig att man faktiskt hinner en hel del på de tre timmar vi har tillsammans varje dag. Varje dag leker vi också lekar och då förvandlas de mest blyga till att bli så lekfulla att det nästan är svårt att få dem att sluta skratta.

Anna brukar påminna om hur viktigt det är att ”activate the body, activate  the brain” och efter våra lekpauser går vi in med ny energi till klassrummet. Här fortsätter diskussioner och undervisning om allt ifrån skolsystem och tempel till textgenrer och lektionsplaneringar. Det känns trist att vi bara har några dagar kvar nu. Samtidigt glädjer det mig att alla de kambodjanska lärarna verkar nöjda med det vi har arbetat med hittills. Även om det är svårt att ändra pedagogik och metodik från en dag till en annan (särskilt när man är hårt styrd från rektorer, utbildningsdepartementet och regeringen), så märks det att viljan finns. Rödluvan har hjälpt oss att påbörja den förändringen.

/Therese (& Anna)