Glad sommar!

Hej! Som ni kanske märkt har jag inte varit aktiv alls på denna blogg under läsåret 15/16. Det beror på att jag har varit sysselsatt med att 3D-printa denna lilla varelse:

IMG-20160426-WA0000

Sen april är jag föräldraledig och kommer vara det till våren 2017. Ser fram emot att komma tillbaka till skolans värld med ny energi. Önskar er alla glad sommar.

Saxat ur min replik på DN Debatt

I fredags rasslade det till rejält på twitter. Orsaken var min replik till dagens DN Debatt som publicerats på eftermiddagen. Här nedan har jag klistrat in den för vidare spridning.

REPLIK. På DN Debatt (16/4) skriver gymnasieläraren Håkan Danielsson om hur datorer bör slängas ut ur svenska klassrum. Han menar att användningen av datorer gör eleverna okoncentrerade och att de är sämre arbetsredskap än analoga varianter och att eleverna därmed lär sig mindre. Jag håller inte med, skriver matematikläraren Sabine Louvet.

Datorn ska inte användas som en ersättare för penna och papper. De studier som Danielsson hänvisar till säger att det är svårare att anteckna på en dator. Klart att det är svårare! Därför ska vi inte byta ut penna och papper mot en dator. Datorn ska användas när det finns ett syfte att använda datorn.

Läraren som planerar sin lektion bör fråga sig vad det finns för syfte med att använda datorn. Syftet bör härstamma ur att uppgiften eleven ska göra inte går att göra analogt eller att uppgiften blir enklare eller går att utföra på ett bättre sätt med datorn. Uppfylls inte dessa kriterier kan vi lika gärna använda papper och penna. Datorn blir då kanske bara ett hinder och ett distraktionsmoment, precis som Danielsson skriver. Uppgiften eleven ska göra bör även vara utformad så att den lockar eleven till lärande och till att arbeta med uppgiften i den största möjliga mån.

Alla skoluppgifter kan inte vara roliga, kan man hävda. Det är sant. Men om vi tar utgångspunkt i sådant som intresserar eleven och utformar uppgiften utifrån det kan vi kanske motivera och locka till lärande i högre utsträckning. Detta är något som lärare brottats med i alla tider.

Danielsson tar även upp att eleverna ofta gör olika saker samtidigt på datorn – de multitaskar. Forskning visar att elever som multitaskar presterar sämre, och att eleverna bredvid dem också presterar sämre. Det kan jag förstå. Hur lätt kan det vara att hålla reda på spanska glosor eller metanserien om en samtidigt chattar med kompisen och kollar twitterflödet?

Men skolan är per definition den plats där vi övar, tränar och lär oss. Eleverna behöver lära sig att inte multitaska. Eleverna behöver lära sig att inte göra annat än det läraren avsett med sin dator. Och det är ju därför de är här, i skolan. Vi ska öva på det. Eleverna ska utmanas och möta motstånd och sedan lär de sig. Hur lärde sig eleverna att räcka upp handen när de hade en fråga? De övade. Läraren sa till när det inte blev rätt. De övade lite till. Tillslut satt det, för det mesta. Kan alla elever räcka upp handen när de har en fråga? Nej. För en del elever är det en för stor utmaning.

Lärare utmanar och utmanas av de eleverna i klassrum runt om i Sverige varje dag. När vi välkomnar datorn in i klassrummet uppstår nya handuppräcknings-situationer. På dem måste vi också öva. Och för vissa elever kommer det att vara en för stor utmaning. Och precis som med att räcka upp handen så kommer lärare och elever behöva hitta strategier för att hantera de problem som uppstår.

År 2000 gick jag i nian. Ingen av mina lärare visste då att det 15 år senare skulle finnas yrken som bloggare, sociala medier-strateg och poddare. I dag livnär sig människor på det.

Ingen lärare kan i dag säga att vi vet vad våra elever kommer jobba med om 15 år. Med stor sannolikhet kommer somliga arbeta med yrken som inte existerar i dag. Med ännu större sannolikhet kommer många av deras arbetsuppgifter att på något sätt att involvera en dator eller annan digital teknik. Nuvarande läroplaner uttrycker att vi är ålagda att förbereda eleverna för denna framtid. Hur kan vi göra det utan att använda digitala verktyg eller datorer?

Sabine Louvet, lärare i matematik och NO på Äppelviksskolan i Stockholm, programledare för UR-programmet Kalkyl”

Formativ bedömning

Jag blir lika förvånad varje gång när lärare inte känner till betydelsen av formativ bedömning. Kanske är jag naiv eller dryg, men jag anser att varje lärare vid det här laget borde ha hört begreppet och eftersom formativ bedömning är något vi alla sysslar med dagligen – därför förstå innebörden. Häromdagen klickade jag mig vidare till en länkad artikel från Skolvärlden kring hur många lärare misstolkat betygsskalan i LGR11 och bedömmer alla inlämnade alster från alla elever med syfte på betygssättning. Det leder till att många elever tycker att betygsskalan är oschyst och att de inte kan ha en dålig dag samt att en del lärare sätter ett D då eleven presterat A i alla förmågor utom en där hen presterat på E-nivå. Intressant läsning, men ännu mer intressant var kommentarsfältet under. Där raljerar många över formativ bedömning, se exempel nedan.

I dagens system är det meningen att läraren ska sätta lika många ”betyg” per undervisad elev som det finns kunskapskrav i ämnet. Vad blir kvar av kraft och tid för läraren att även prestera bländande lektioner?

Låt mig återigen bekänna färg – som naiv eller dryg – när jag undrar om vi har lärare 2015 som fortsätter att mässa framme vid tavlan fast eleverna i rummet fattar noll? Jag antar att de flesta av oss på något sätt gör oss medvetna om hur det vi presenterar för eleverna tas emot? Att arbeta med formativ bedömning behöver inte vara mer än det. Låt mig börja och sluta där. Vi kan diskutera i evigheter om olika metoder som gör den formativa bedömningen enklare med matriser hit och dit men låt oss inte göra det. Låt oss bara konstatera att om vi märker att halva klassen redan har fattat så kanske vi höjer nivån för dem nästa gång, och repeterar för de andra. Sånt som lärare gjort i alla dagar.

Om du ändå skulle känns dig osäker på om du arbetar formativt har jag gjort en liten checklista.

Formativ

Och är du en av dem som hamnar här ovanför till vänster kan du börja med att klicka vidare till Skolverket och se vad de har att säga eller fortsätta vidare här på Pedagog Stockholm.

Rebel Meet Up – inspirationsdag för blivande lärare

20150219_173619

20150219_150848

Förra veckan besökte jag Rebel Meet Up för att föreläsa för blivande lärare. Jag kom dit precis i tid för att hinna se en stund av Kristna Alexandersson från .SE föreläsa om integritet på nätet och lärares skyldigheter när det kommer till att upplysa och hjälpa elever bevara sin integritet på nätet. Väldigt intressant för mig som verksam lärare och som inte funderat mycket alls på dessa frågor och intressant för blivande lärare som troligen inte gjort det heller.

IMG_20150219_163253

Sedan var det dags för min föreläsning. Jag pratade om att en kan vara vilken sorts lärare en vill och gav en inblick i min lärarvardag. När jag gick lärarprogrammet funderade jag mycket hur det skulle bli sedan när jag var klar, om jag kunde fortsätta vara mig själv eller om jag var tvungen att gå in i en roll. Bilden är tagen när jag berättar om en dag när jag hade utvecklingssamtal som sammanföll men en Halloweendag på skolan och jag körde på med samtalen i samma häxoutfit jag haft under dagen. En del av eleverna var också utklädda så det kändes okej, tills att jag hamnade i skarpt läge och behövde vara hård mot både elev och föräldrar. Då kändes det inte lika kul att ha häxoutfit och vara grön i ansiktet. Men sådana situationer kan en hamna i om en inte bryr sig så mycket om vad andra tycker utan är sig själv. Vi lärare är alla människor, inte robotar. Jag tycker det är viktigt att alltid visa det och då kan der råka bli så att en pekar med hela handen i häxhatt.

20150219_172113

Efter mig kom Malin Larsson och hennes duktiga elever och berättade om hur de fllippar klassrummet tillsammans. Malin har väldigt tight kommunikation med eleverna i sociala medier och på sms och gav många inspirerande exempel på detta. Efteråt fick hon många frågor från lärarstudenterna kring till exempel arbetstid. Malin berättade att hon ser sitt jobb som sin hobby och mer än gärna har kontakt med eleverna utanför skolans fysiska ramar. Det är ju även det flipped classroom bygger på – att göra lärandet möjligt när som helst. Intressant dock för blivande lärare att fundera på detta med arbetstid. Det är en svår nöt att knäcka under de första åren som lärare.

20150219_181917

Efter föreläsningarna var slut bjöds det på mat och mingel och studenterna pratade mycket om det som de sett under dagen och minglade med föreläsare och annat skolfolk. Jag upplevde ett stort engagemang och ett stort intresse för sitt framtida yrke bland studenterna. Det kändes verkligen som att dagen inspirerat dem, precis som det var tänkt.

Screenshot_2015-02-19-17-33-41

Detta bekräftades också via twitter #notsohumblebrag

Tankar om #malyft modul problemlösning

Under höstterminen har jag haft mycket fokus på metodförmågan i matematik och jobbat med att förtydliga och rangordna metoder.  Vid ett tillfälle använde jag en problemlösning som ett avstamp för att introducera en ny metod. Eleverna fick arbeta med uppgiften och i den sammanfattande diskussionen försökte jag leda in dem mot den metod jag ville åt. Det blev inte så bra. Det kändes som att mitt budskap till dem var va kul att ni har testat lite, men såhär ska man göra. Jag gick från lektionen med en klump i magen. Sedan dess har jag försökt förstå hur jag ska arbeta med problemlösning som ett verktyg i undervisningen. Det är nämligen den del av mattelyftet som vi läser i år.

I matematiklyftets modul för problemlösning får vi möta den japanska metoden för problemlösning. Kortfattat så går den japanska metoden ut på att läraren väljer ut problem som passar in i undervisningen och förutser sedan hur eleverna kommer lösa dem. Hen låter eleverna problemlösa och presenterar sedan lösningarna på ett strukturerat sätt i en heklassdiskussion.

Efter att ha genomfört några av delarna är det lätt att förstå att skaparna av denna modul inspirerats och delvis byggt upp modulen efter den japanska modellen. Vi lär oss förutse lösningar och hur vi ska presentera detta. Till vår hjälp finns ett stort urval av problem i en problembank, där vi kan välja problem att arbeta med.  Vi kan också välja problem själva utifrån läroböcker eller andra källor. I den japanska modellen framhävs det att undervisningen ska gå framåt med hjälp av problemlösingarna. Elevernas olika metoder presenteras och används i nästa steg. I den svenska modellen lyfts egentligen endast problemlösningsförmågan fram. Det är odefinierat vad vi ska lyfta när vi gör våra sammanfattande helklassdiskussioner. Det måste naturligtvis finnas en frihet för oss att välja inom mattelyftets ramar, men jag hade önskat mer stöd i detta steg. Jag känner mig vilsen, jag känner mig osäker på vad jag ska fokusera på i diskussionerna. Det känns ofta som att diskussionerna kommer att handla om förmågorna Kommunikation och Resonemang och det är inget fel med det men det känns som att något saknas. Ska jag lyfta fram problemlösningsförmågan som ett huvudsyfte? För mig är den invävd i undervisningen och används hela tiden, jag vill inte ha det som fokus i mina diskussioner. Jag vill föra undervisningen framåt som i den japanska modellen.

För att eleverna ska bli goda problemlösare måste de ha tillgång till en uppsjö av olika metoder. Metoderna är knutna till de olika momenten vi gör, t.ex likformighet eller proportionalitet. Egentligen är det inte förrän i slutet av åk 9 som eleverna har möjlighet att välja mellan ett stort antal metoder. Metoder som de mött under sina nästan 9 år i grundskolan. För en elev i åk 7 är antalet metoder som eleven mött färre.  Problemlösningen blir därför svårare. Därför sker en naturlig progression i problemlösningsförmågan – ju fler metoder eleverna möter desto fler verktyg får de och desto fler möjligheter har de att angripa problem. Ibland kan jag känna att vissa problemlösningsuppgifter i åk 7 känns meningslösa då de har två, på sin höjd tre, metoder att använda, jämfört med en nia som kanske har fyra till fem metoder att tillgå. Det här handlar naturligtvis om att jag då inte hittat lämpliga problemlösningsuppgifter. En lämplig uppgift för åk 7 bör utifrån resonemanget ge eleven möjlighet att använda metoder som hen mött i tidigare skolår, och på så sätt ha fler verktyg för att lösa problem. Detta är ytterligare en aspekt som jag saknar i problemlösniningsmodulen – hur vi kan formulera problem och/eller hur vi väljer problem. Jag upplever att lite stöd getts i detta.

Utöver kritiken ovan vill jag passa på att säga att jag har verkligen haft stor glädje av mattelyftet trots den stora arbetsinsats som krävts. Jag och mina kollegor på skolan har haft många givande diskussioner. Vi har alla blivit bättre lärare.

Tankar efter #BETT2015

Dagen innan och några kollegor åkte till BETT hade vi av en slump besök av Stockholms stad som instruerade oss på skolan i hur vi skulle göra en självskattning i vår IT-mognad. Under presentationen visade de en lista på olika olika sätt hur en kan arbeta med IKT. Jag bestämde mig för att det här var en grund till att börja tänka och prata om IKT med mina kollegor.

  1. Skriva till läsning
  2. Flippat klassrum
  3. Multimodalt skapande och lärande
  4. Spelbaserat lärande
  5. Digitala responssystem
  6. Filma arbetsmoment för analys
  7. Kunskapsdelning genom publicering
  8. Informationstillgänglighet
  9. Kommunikation och samarbete

Med listan i fickan åkte jag till BETT för att fundera kring hur vi kan använda IKT på skolan. I dagsläget har vi ca 70 bokningsbara datorer på ca 600 elever. Merparten av eleverna har egna smarphones och därför kör en del lärare (däribland jag) bring your own device. Men hur skulle det bli om vi hade tillgång till mer hårdvara? Och vad skulle vi göra med den då? Det var de frågorna jag bar med mig under de tre dagarna vi var i London. Atea, som hade ordnat resan, hade utöver besök på mässan, ordnat med en mängd seminarier och workshops. Nedan tänkte jag påbörja att sammanfatta de tankar som dök upp.

”Fastna inte i digitala verktyg. Det är inte det som är viktigt.”
Karin Nygårds och flera andra pratade om att det inte var de digitala verktygen i sig som är det viktiga utan vad vi gör med dem. Har vi inte tänkt till innan, tänkt på vad syftet är blir det bara något extra vi lyfter in som kanske är kul en stund men sedan faller i glömska.  Vi ska lära med hjälp av verktygen, inte sedan visa vårt lärande i dem. Det kan vi också göra, men inte bara. Linda Lindkvist och Pi Högdahl pratade om det arbete de lagt ner i Sigtuna kommun kring arbete i och med IKT. De presenterade en trappstegsmodell där elevers sätt att hantera IKT bygger på hur läraren lagt upp undervisningen. Inom lärarens upplägg finns en progressionsnivå som går från att IKT används i stället för papper och penna till att eleverna använder IKT som ett redskap för att visa sin kunskap till att eleverna använder IKT som ett sätt att lösa uppgifter på och anskaffa kunskap med.

För att lärare och elever kan nå så långt som möjligt i användandet av digitala verktyg krävs naturligtvis förutsättningarna. Hårdvaran och mjukvaran. Den vi i dagsläget inte har här. Därför blir lärarnas progression begränsad. Eleverna kan bara anskaffa sig kunskap om de digitala verktyg som läraren presenterar och tränar dem i att använda. Och med avsaknad av både hårdvara och mjukvara blir dessa ett fåtal. För att nå maximal progression behöver eleverna möta flera olika verktyg och använda sig av dem. Det kan vara att spela in filmer, ljud eller att göra en quiz eller ett programmerat spel. The sky is the limit. Vi kan bara begränsas av lärarnas egna kunskaper (går att komma runt med kunniga elever och modiga lärare som vågar lära av eleverna), engagemang och tid. I övrigt ser jag inget stop.

Som det ser ut idag har Stockholms Stad ingen officiell IKT-policy utan det är upp till de enskilda skolorna att utforma sina egna riktlinjer. På min skola har vi inga sådana gällande IKT. Därför bygger hela progressionen på enskilda lärares engagemang. Därmed blir skolledningars roll avgörande för att en progression i kollegiet i stort blir till, vilket i sin tur är en förutsättning för att elevrna ska kunna använda och utvecklas. Skolledningar måste leda detta arbete och få med sig alla lärare på skolan. Grundas arbetet med IKT på det ett fåtal eldsjälar gör är det inte säkert att det får någon spridning alls i värsta fall, i bästa fall tar det lång tid innan det sprids. Edward Jensinger pratade om detta under BETT-dagarna, men på skolledarspåret, vilket jag inte gick. Det hade varit intressant att höra. [EDIT! Se Claes Johannessons kommentar nedan.]

I skolledningens styrning kommer övriga två faktorer in: lärares kunskaper om digitala verktyg och tiden. Hur lång tid det tar för lärare att lära sig använda digitala verktyg är naturligtvis individuellt men beror också på lärarnas IT-mognad. Om det är en utmaning att gå in och svara på mail är inte nästa steg att eleverna programmerar egna spel. Just IT-mognaden var ju det Stockholms stad var här på skolan och kollade och det kommer att ske ett arbete på skolorna för att höja den. Och till det behövs tid. Men vi får inte glömma att för att använda digitala verktyg i klassrummet inte förutsätter att läraren är så bekant med verktyget att hen ”känner sig helt bekväm med” det, mer om varför strax. Därför är inte tiden som måste till oöverstiglig, även om den är reell och kanske större än antalet studiedagar per läsår.

Sharing is caring
Ett kollegialt lärande innebär att vi lär och inspireras av varandra. Vi delar våra kunskaper, uppgifter, tips och idéer. Det stängda klassrummet och lärarens egna kurspärmar är försvunna, där finns i stället digitala plattformat och ytor där lärare har möjlighet att kommunicera. I dessa sker lärares lärande och det sker med hjälp av andra lärare. Som finns där som ett ständig support och pepp-system. Därför är det inte nödvändigt att lärare ska behöva ”känna sig helt bekväma med” de digitala verktygen. De (vi) andra lärare, som redan testat, finns där ute för att hjälpa till. Och nu till det mest spännande med det kollegiala lärandet: vi kan lära av eleverna. Om vi vågar. Eleverna kan mycket om digitala verktyg. En del av dem är proffs på  att redigera filmer, andra har egna poddar eller är stora på twitter. Om vi vågar kan vi säga till eleverna att jag kan inte det här, kan du visa mig? Eller ännu bättre – vi lär oss tillsammans! Det finns en enorm styrka i att vara så ödmjuk att en kan erkänna för eleverna att en inte alltid vet allt och vet bäst. Helt plötsligt är lärare och elev jämlikar i situationen – ingen av dem äger ännu kunskapen. Ingen av dem är bättre än den andre. De lär tillsammans. Och det är väl lite det den digitala världen är byggt på? Vi kan leva och lära i den världen, om vi vågar.

”Det spelar ingen roll vi tycker. Vi kommer aldrig gå tillbaka, den digitala världen är här.”
Återigen citerar jag Karin Nygårds (<3). Hon och andra pratade under Londondagarna om det faktum att de digitala verktygen och hela internet faktiskt finns här redan. Vi kommer aldrig att sluta använda dem nu när de redan finns. Därför måste de in i skolan. Vi måste rusta eleverna för framtiden. Problemet är att vi inte vet vad framtiden är. Vi vet inte vilka jobb våra elever kommer ha om 20 år för att många av jobben finns inte idag. Vem hade kunnat ana att det skulle finnas människor som jobbar som Sociala medier-strateger för 20 år sen? Sociala medier fanns inte ens då (åtminstone inte i den form som de finns idag)! Vi vet inte hur framtiden ser ut helt enkelt, men vi måste ändå rusta våra elever för den. Det enda vi vet är att de kommer vara digitala i samma nivå som idag eller förmodligen mer. 21st Century Learning Skills är förmågor som eleverna bör tränas i för att vara rustade för framtiden. Det handlar om kommunikation, problemlösning med verkliga problem, förmågan att kunna göra självskattning och veta hur en lär sig bäst etc. Alla dessa tränas naturligtvis optimalt i olika digitala verktyg. De kan vara ett stöd eller en grund i utformandet av arbete med IKT och digitala verktyg på skolor.

Tillbaka på Äppelviksskolan
Tillbaka på Äppelviksskolan försöker jag sortera alla tankar och intryck. Vi möts i arbetslaget och jag berättar om mina intryck från BETT. Vi bestämmer oss för att utgå från tre punkter på listan i vårt vidare arbete med att bli mer IKT-mogna;

3. Multimodalt skapande och lärande
7. Kunskapsdelning genom publicering
9. Kommunikation och samarbete

Alla dessa tränar framtidsförmågor och möjliggör kollegialt lärande – både för lärare och elever. Dessutom stora möjligheter till kommunikation och att kanske våga lämna den individanpassade undervisningen som präglat skolan i så många år.

Konkreta projekt i matematik

Jag gillar att variera min matematikundervisning så mycket det går. Min favortitvariation är att göra konkreta projekt. Det innebär att eleverna arbetar praktiskt med ett större eller mindre projekt. Nu kommer mina tre exempel från geometrin men det går givetvis att göra i alla områden i matematiken (tror jag!).

1. Skalauppgiften

skalauppgift

Uppgiften kom till då jag upplevde att eleverna hade svårt med begreppet skala och ville ge dem chansen att befästa sin kunskap på ett annat sätt. Jag tyckte uppgiften var rätt simpel men eleverna älskade den. De och jag tyckte att de hade större kunskaper om skala efteråt.

2. Chez Jean-Francois

Jean-Francois ska öppna en restaurang men vet inte hur en gör!

cjf

Eleverna fick diskutera i grupper och komma fram till vilka frågor vi beövde ta reda på svaren på, för att kunna hjälpa Jean-Francois.

cjf3

Därefter fick de rita planritningar för sina restauranger. De fick välja vilka möbler de ville, dock med tanke på budget. En grupp ringde en snickare för att få en offert på en bardisk! När de hade ritat sina restauranger fick de sedan svara på frågor utifrån sina ritningar och sedan gjorde de ett prov, även det med grund i de egna ritningarna. Där var det inte fokus på rätt svar utan resonemang, då det annars skulle bli en helt galen rättningsbörda för mig.

3. Hur ser ditt drömhus ut?

Eleverna fick rita mer eller mindre detaljerade planritningar på sina drömhus.

dittdrömhus1

Därefter fick även de ett prov som hade grund i de olika planritningarna.

dittdrömhus2

Jag gjorde en dum grej…

Hela terminen har jag pratat om utveckling och gjort mina matriser utifrån det i stället för betygsstegen. Vi ska bort från betygshets, har jag sagt, det vi ska fokusera på är er utveckling. Betygen kommer sedan. Eleverna har nickat när jag sagt det och verkat tycka det varit ganska skönt faktiskt.

matris_no åk 7 ekologi_utveckling

Men ändå så hamnade jag i situationen där jag skev ett betyg på senaste läxförhöret. I matte har jag bara gjort en pil, som den ovan, och kryssat var på pilen de ligger i varje förmåga. Smidigt. Varför gjorde jag inte så nu. Vad hände? Det känns som jag har förstört allt jag byggt upp. Vad tror ni?

Inspirerande matematikundervisning

Detta år kommer jag att undervisa i Eleverns val i matte i åk 8 och i samband med att både det och Kalkyl drog igång så började jag fundera på det här med insprierande matematikundervisning. Under året har jag gjort några intervjuer, bland annat för Lärarrummet i P1 som sändes igår. Vid dessa tillfällen har även då detta ämne dykt upp. Men vad betyder egentligen inspirerande matematikundervisning?

För mig betyder det att eleverna som får undervisningen ska känna sig inspirerade och sugna på matematiken, att matematiken lockar dem. Det innebär också att eleverna ska få en känsla av att Jag kan! alltså att stärka deras matematiksjälvförtroende. Matematiken har fått en sån märklig särställning bland skolämnena som ett ämne som bara somliga elever kan vara bra på eller över huvudtaget klara av. Det gör mig upprörd. Jag tror att alla kan göra matematik och kan ha roligt med matematiken.

Vad gör jag då för att göra matematikundervisningen inspirerande?

1. Eget intresse
Att jag tycker att matematik är roligt märks nog. Jag tror det är en grym grund att stå på för att få något kul – tycka det är kul själv. Jag vet faktiskt inte hur en gör annars, eftersom jag älskar alla mina ämnen <3

2. Diskussioner
Under förra året gick vi mattelyftet på skolan och i det introducerades EPA-metoden vilket betyder att eleverna får ett eller flera problem som de börjar lösa själva, sedan fortsätter lösa i par och avslutningsvis diskuteras det av alla. Detta leder givetvis till mängder av spännande diskussioner. Innan jag började med mattelyftet tyckte jag att jag var bra på att få eleverna att diskutera men nu tycker jag att det var jag ju inte. När mattelyftet satte igång anammade jag genast denna mer konkreta metod vilken indpirerade mig enormt. Under läsåret tvättade den bort den större delen av elevernas tysta egna räkning i boken. I stället fylldes klassrummet av livliga diskussioner.

3. Hitta på ett eget liknande problem
Så brukar det stå i slutet av rika matematiska problem eller andra prblemlösningsuppgifter. Jag fastnade där och i våras jobbade vi nästan bara med elevernas egna uppgifter under en period. De ÄLSKAR det. De får hitta på precis vad de vill och det kan bli riktigt kluriga saker. Vi samlar alla uppgifter i ett Google Dokument som är delat med alla i klassen och alla rätta svar i ett annat. Sedan löser de varandras uppgifter och tränar på så sätt på de metoder som är aktuella just då och på problemlösning.

egna uppgifter ma

4. Konkret matematik – projekt
Det arbetssätt som jag har fått mest positiv respons på av mina elever är när vi jobbar med små projekt som är som små avstickare eller vidarutvecklingar från det vi jobbar med. Gärna praktiska. Förra året gjorde vi tex förstoringar av vardagsobjekt när vi läste om skala och tidigare har de ritat och räknat på egna hus och lägenheter. Det dyker fortfarande upp när eleverna pratar om roliga mattelektioner.

Att ha inspirerade matematikundervisning är alltid mitt mål. Det här läsåret tänker jag tänka extra mycket på det.

Kalkyl!


På måndag kl 16.30 har mitt tv-program Kalkyl premiär i Barnkanalen!!!!

Nedan följer två korta filmer för att peppa er att använda Kalkyl i undervisningen.