Lärares gensvar spelar roll, spelar boll

Hur ger man omtanke

utan att inkräkta

Känner oro

utan att övervaka

Manar till försiktighet

utan att tjataa

Ger trygghet

utan att minska friheten?

/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen (saxat ur min lärarhandbok Välkommen till verkligheten)

I helgen var hela familjen på Göta Lejon och såg/hörde/upplevde Kom vi sjunger Barnkammarboken. Det var riktigt härligt med hundratals barn i alla åldrar, plus lite vuxna mammor, pappor, far- och morföräldrar förstås. Många låtar får anses vara en del av det svenska kulturarvet och går hem lika bra hos de små som hos de stora (med barnaminne). Gav även en del tankar om scennärvaro och engagemang. Stora artister som Nasim Al Fakir eller Lena Philipsson har något särskilt som gör att de liksom bara känns självklara på scenen. Andra får kämpa. Vissa syns nästan aldrig. Jag tror det handlar om självförtroende och någon form av ledarskap, något jag tycker vi måste arbeta med i skolan – i vår egen roll som lärare men också med och hos eleverna.

En berättelse på scen av Amy Diamond gjorde också stort intryck. Hon berättade om hur hon genom en olycka gått från att helt orädd ha älskat vatten till en som gör allt för att undvika det, i synnerhet att hamna på djupt vatten. När hon senare var och badade med skolan höll hon sig fast i kanten med hundra ursäkter. En lärare uppmärksammade det och lindade inte in det hela utan frågade som det var:

– Amy, kan du inte simma?

– Nja, nej, det kan jag inte.

– Dåså, då får vi se till att lära oss!

”Och från den dagen kan jag simma”, konstaterade Amy.

Det här med gensvar är inte lätt. Men ack så viktigt. Det är, som så ofta, en balansgång. Det gäller att lyfta och bygga på det som fungerar, men det gäller samtidigt att se och identifiera vad som inte fungerar. Alltför mycket fokus på det ena eller det andra riskerar att slå tillbaka: i form av en elev som antingen tror att den kan fast det inte är sant, eller en elev som inte tror sig kunna alls – och inte heller tror sig kunna lära det. Det kräver verkligen sin professionella bedömning, ty den måste både relateras till vilka mål som ska uppnås, till elevens förmågor, lärarens möjligheter och tillgängliga resurser. Dessa ständiga avvägningar kan verkligen vara en börda som lärare, men är också en del i yrkets charm: när man väl lyckas nå fram och ser stjärnglansen tändas i en unges ögon… ”Ja, jag kan nu!”.

Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en är svårt!

4 kommentarer

  1. Pernilla Lundgren, 30 januari 2012

    Svårt men viktigt…. Vill man pröva att utveckla sitt och elevernas gensvar så kan kanske ett första steg vara att gensvaren inte innehåller ord som: BRA, FINT, DUKTIG och MEN…? Tydligt från f-cirkeln, och i Vygotskijs anda, är ju att eleverna behöver stöd, verktyg, modeller….

    • Magnus Blixt, 30 januari 2012

      Precis! Har bara börjat läsa rapporten från forskningscirkeln, MYCKET INTRESSANT OCH LOVANDE såhär långt. I gensvaret finns uppenbarligen en hel del att ösa när det gäller bidrag till kunskapstillväxten. Lisa Björklund Boistrup visade det också i sin avhandling.

  2. Pingback Lärarpress, lärarstress, lärarless « Välkommen till verkligheten

  3. Pingback Lärarpress, lärarstress, lärarless | May Launys kamp för barns rätt till stöd

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

<p>Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även <a href='http://pedagogstockholmblogg.se/mblixt/comment-subscriptions/?srp=519&srk=&sra=s'>prenumerera</a> utan att lämna en kommentar.</p>