Idag omsätter jag en del av alla de tankar jag fick i veckan när jag besökte Skolportens rikskonferens. Sju forskare vilka disputerade inom Skolforskningen 2010 – samtliga utvalda som Lärarnas favoriter i Magasin 360 – presenterade ett sammandrag av sin forskning. Intressant, mångfacetterat, mångbottnat – precis som läraryrket. En del av det jag hörde bekräftade sådant jag känt, tyckt, tänkt, ansett mig veta. Annat utmanade mitt tänkande, mina känslor och sådant jag tagit för givet. Mycket var konkret användbart, en del hör kanske mer till en övergripande nivå, men därmed också nog så intressant. Som lärare befinner jag mig ständigt på båda dessa arenor; konkret utförare i klassrummet och samtidig uttolkare och pådrivare av skoldiskursen/politiken.
Att lyssna till forskare, vilka ägnat minst (oftast mycket mer än så) fyra års heltidsstudier åt att verkligen borra i en fråga, redovisa vad de kommit fram till är i allmänhet mycket givande, oavsett om man gör det som föreläsaråhörare eller som avhandlingsläsare. Det ger ofta perspektiv på tillvaron, fördjupade kunskaper, användbara begrepp och yrkesspråk. Ibland verifierar det tidigare tanker och kunskap, ibland falsifierar eller utmanar det. Hursomhelst gör det mig till en säkrare – och därmed även bättre – lärare. Jag känner nyttan såväl i klassrummet som i kontakt med föräldrar, skolledning och kollegor. Att gå från tyck, till att det finns (respektive ännu saknas) vetenskapliga belägg tillför mycket.
Nu har jag tur. Som en av åtta lärare i lärarpanelen har jag lite tid avsatt till att hålla mig ajour med den aktuella skolforskningen. På skolan har jag mött rektorer som varit oerhört positiva till detta.
”det är fantastiskt att du skaffat dig och oss denna möjlighet. Jag önskar att jag kunde skicka alla lärare på detta, men det blir svårt då vi ännu går fem miljoner back”.
Men jag har också mött mer än en som mest tyckt det varit besvärligt att jag inte ägnat all tid och fokus direkt åt det aktuella klassrumsarbetet.
”ska du vara borta nu igen?”*
För mig är det självklart att det inte räcker med att vara en bra lärare, för att förbli bra måste jag ständigt också utvecklas och bli bättre. Och jag måste ha både tid, kraft och reella möjligheter till det. Min fru arbetar som sjukgymnast inom habiliteringen. Där är det självklart att alla avsätter – läs investerar – en del av sin arbetstid åt att följa den senaste forskningen – och dela med sig av fynden till sina kollegor. Det är inget som görs vid-sidan-av utan en självklar del av jobbet. När blir det så i skolan?
Stockholms stad har också investerat en del i det nya institutet Ifous – Institutet för förskning och utveckling i skolan. Enhetschef Katarina Arkehag avrundande konferensen med en kort presentation av projektet där staden via Ifous nu beställer konkret forskningsöversikt inom fältet språkutvecklande arbetssätt i skolan (högstadiet-gymnasiet). Låter mycket bra, hoppas också det inte stannar vid ett vackert projekt för den centrala förvaltningen utan även kommer ner till lärarna – och därmed eleverna – på fältet.
*detta trots att klassen vid tillfället hade oerhört nöjda föräldrar, vikarien som sattes in hade varit lärarkandidat i klassen – med fler poäng och högre kompetens i matematikundervisning än vad jag har – och kände såväl rutiner som elever samt dessutom kostade mindre i timmen än vad jag gjorde. Jag tror tyvärr många lärare avvecklat sina sidouppdrag med detta obefintliga stöd (men jag visste ju att vi skulle få en ny rektor med mer ledningskompetens).
