BlixtBloggen

Lärares gensvar spelar roll, spelar boll

Hur ger man omtanke

utan att inkräkta

Känner oro

utan att övervaka

Manar till försiktighet

utan att tjataa

Ger trygghet

utan att minska friheten?

/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen (saxat ur min lärarhandbok Välkommen till verkligheten)

I helgen var hela familjen på Göta Lejon och såg/hörde/upplevde Kom vi sjunger Barnkammarboken. Det var riktigt härligt med hundratals barn i alla åldrar, plus lite vuxna mammor, pappor, far- och morföräldrar förstås. Många låtar får anses vara en del av det svenska kulturarvet och går hem lika bra hos de små som hos de stora (med barnaminne). Gav även en del tankar om scennärvaro och engagemang. Stora artister som Nasim Al Fakir eller Lena Philipsson har något särskilt som gör att de liksom bara känns självklara på scenen. Andra får kämpa. Vissa syns nästan aldrig. Jag tror det handlar om självförtroende och någon form av ledarskap, något jag tycker vi måste arbeta med i skolan – i vår egen roll som lärare men också med och hos eleverna.

En berättelse på scen av Amy Diamond gjorde också stort intryck. Hon berättade om hur hon genom en olycka gått från att helt orädd ha älskat vatten till en som gör allt för att undvika det, i synnerhet att hamna på djupt vatten. När hon senare var och badade med skolan höll hon sig fast i kanten med hundra ursäkter. En lärare uppmärksammade det och lindade inte in det hela utan frågade som det var:

– Amy, kan du inte simma?

– Nja, nej, det kan jag inte.

– Dåså, då får vi se till att lära oss!

”Och från den dagen kan jag simma”, konstaterade Amy.

Det här med gensvar är inte lätt. Men ack så viktigt. Det är, som så ofta, en balansgång. Det gäller att lyfta och bygga på det som fungerar, men det gäller samtidigt att se och identifiera vad som inte fungerar. Alltför mycket fokus på det ena eller det andra riskerar att slå tillbaka: i form av en elev som antingen tror att den kan fast det inte är sant, eller en elev som inte tror sig kunna alls – och inte heller tror sig kunna lära det. Det kräver verkligen sin professionella bedömning, ty den måste både relateras till vilka mål som ska uppnås, till elevens förmågor, lärarens möjligheter och tillgängliga resurser. Dessa ständiga avvägningar kan verkligen vara en börda som lärare, men är också en del i yrkets charm: när man väl lyckas nå fram och ser stjärnglansen tändas i en unges ögon… ”Ja, jag kan nu!”.

Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en är svårt!

Fredagsmys med Minecraft

Fredagsmys har nu funnits i SAOL i över fem år. Jag vet inte riktigt varför, men det kom nyss över mig, efter att en elev i en annan klass studsat in i mitt klassrum.

Magnus, jag kan visa dig hur Minecraft fungerar!

Jag har sett Minecraft snurra på lärarTwitter och länge tänkt att jag skulle undersöka vad det är, men nu fick jag chansen till en smitväg – samtidigt som eleven fick en chans att växa genom att visa sin expertis för Magistern. Att skapa undervisningsrelation till en ny elev och samtidigt ha egen kompetensutveckling kan också lägga grund för Fredagsmys!

Bedömning och gensvar för lärande

Efter en intensiv dag i skolan far jag in till Utbildningsförvaltningen efter ett tips på Twitter att projektet forskningscirkeln ”Bedömning och betyg – Gensvar för lärande” nu skulle bjuda på Releasefest av en samlat stöd- och inspirationsmaterial. Ett material som kommer ur en forskningscirkel där vetenskap och beprövad erfarenhet stötts och blötts med och mot varandra i några års tid.

Gensvar kan ha funktioner av
Feedback
Feed-Forward
Feed-Up

Bedömning-Lärande-Undervisning-Bedömning-Lärande-Undervisning-
Bedömning-Lärande-Undervisning- … i en nerver-ending-story!

Reflektionskrav mer än Prestationskrav, vi har inte byggt hierkaier med våra kompetenser – vi har lagt pussel. /Astrid Pettersson, Stockholms universitet

Allt vi gör ska ha avtryck i skolvardagen. Vi ska börja i det lilla, låta det ta tid, låta det växa, ta del av forskning men inte direkt köpa frälsningsläror som vi tänder som tomtebloss. /Astrid Pettersson

Efter Hr Grundskolechef, utvecklingsledare och universitetsanknutning presenterar så de åtta lärarna sina egna erfarenheter, vilka alla kan summeras med

”Wow vad detta betytt mycket för mig och min praktik”.

”Tyvärr” fångades jag så av deras verksamhetsnära berättelser att jag inte hann få med några citat.

Detta var bara mina högst spontana tankar, mer kommer högst sannolikt att presenteras på LärandeBedömning

Lärares ledarskap

Torsdagar kl 20-21 brukar jag försöka ägna tiden åt #Skolchatt, vilket alltid brukar ge god energi. Förra veckan var jag istället i Eskilstuna med Betydelsefulla möten, vilket var nog så betydelsefullt och inspirerande.

Lite tråkigt dock att missa ämnet ”Ledarskap”, vilket ju är något jag brinner för och som jag är övertygad kan vara lösningen på väldigt mycket här i livet, inte minst i skolan. Vi kan faktiskt lära oss något även av Mario. Jag tror också det finns en hel del att lära sig genom att se Mr Drew, vilket jag av en slump lyckades göra igår. Inte för att jag alltid delar hans och den brittiska skolans tankar och idéer, men för att det väcker tankar och känslor hos mig kring mitt egna ledarskap. Precis som jag är övertygad om att kommande Edcamp Sthlm 2 kommer att göra.

När jag skrev handboken för lärare ”Välkommen till verkligheten” för tio år sedan flyttade kapitlet med Ledarskap fram och tillbaks under skrivprocessen. Jag är oerhört glad att det hamnade längst fram. Utan medvetet lärarledarskap kommer vi ingen vart. Jag är övertygad om att detsamma gäller föräldraledarskapet, vilket jag åter har förmånen att få föreläsa om för Sofielundsskolans föräldraförening om en dryg månad.

Vi hade också traditionsenlig dans kring granen på skolan i torsdags. Med nära nog 150 barn i en gympasal kan man snacka om att ledarskap behövs!

”Nu ska vi se om vi kan vara så tysta så vi kan höra fläkten…” (ja, det gick). 

Dans kring granen F-5

”Nu ska vi skicka en raket som hörs ända till rektorsexpeditionen” (ja, dB-mätaren slog i taket)

”Nu ska vi se om vi åter kan vara så tysta så vi kan höra fläkten, sedan smyger vi ut som indianer på rast” (ja, det gick).

När det fungerar och stjärnglansen tänds i ungarnas ögon är det bra härligt att vara lärare!

För-väntan

Så, då har jag lämnat lilla Nea på förskolan. Pappaledigheten slut, dags att gå in i nästa fas. Denna termin åter till skolan, som tidigare på halvtid, med samma klass som tidigare. En hel del spännande utmaningar väntar dock.

Tar av min förtroendearbetstid och åker till skolan redan idag. Dels för att åter acklimatisera mig, dels för att ta ett kort snack med varje elev i syfte att snabbare bygga upp undervisningsrelationen igen.

Tänker mig utgå från frågorna:
- hur har du använt hösten, vad har du lärt dig?
- vad vill du lära dig?
- hur tänker du att vi ska använda vårterminen bäst?
- vad ska jag som lärare tänka på?

Tror det kan bli en nog så givande dag.

Beröm & Argument

I bilen lyssnar jag gärna på radio. Helst P1, då det ofta blir lärorikt. Inte minst för att jag hamnar i program vilka jag inte spontant hade laddat hem till lyssning. I veckan var det Kropp & Själ, som hade tema Sluta ge barnen beröm! Vilket förstås var en titel ägnad åt att fånga uppmärksamheten. Hursomhelst, ett klart lyssnansvärt program!

Ett barn som får beröm för minsta lilla sak blir beroende av beröm och får dålig självkänsla, det menar den danska familjeterapeuten Jesper Juul. I årets första Kropp & Själ är han på besök i studion och berättar om hur han tycker att man ska visa sina barn att man älskar dem. /Sveriges radio

Av egen erfarenhet vet jag att man kan komma mycket långt med beröm. MEN för att göra långsiktig verkan måste denna form av återkoppling vara befogad, personlig och specifik. Precis som i Mario och liknande spel fungerar… Som ny lärare öste jag ständigt, ständigt beröm över mina elever. En dag spänner Matilda, 8 år, ögonen i magistern och säger:

Du Magnus, när det inte finns något riktigt bra att säga, då är det bättre att vara tyst!

Ja, man lär så länge man har elever! Jag älskar förstås beröm. Men bara beröm för sådant jag gjort, och faktiskt gjort bra. Annat beröm smakar mest beskt. Som tur är finns det något att berömma varje elev för varje dag. Rättvist beröm betyder i min värld nämligen att man får beröm utifrån de förutsättningar, den kunskap och föreställningsvärld man i det ögonblicket besitter. Specifikt beröm gör också mycket större nytta än ett allmänt ”bra Kim!”, vilket förstås gör Kim jätteglad i 30 sekunder, men inte självklart leder till någon bestående förändring. Det är ju inte alls är säkert att Kim förstått vad h*n fick beröm för och därmed inte heller vilken riktning min positiva återkoppling utifrån läroplanens värdegrund pekar mot. Tar man sig tiden att konkret beskriva önskningar, behov, förutsättningar så lönar det sig i längden. Det är min fasta övertygelse. Sedan kan man förstås fundera över det här med behavorismen, vilket under min utbildning var ett skällsord i paritet med ”kateder”… Men säga vad man vill, det fungerar väldigt ofta – det finns det ju även konkret forskningsstöd för. Det måste förstås användas medvetet och med magisterblicken som utgångspunkt.

Lite senare samma dag det lika lyssnansvärda programmet Retorik, med tema: Barnens retorik – Hur använder barnen retorik för att få sin vilja igenom, och hur ska vi tala till dem om vi vill ha vår?  Jag anser ju att retorik – i betydelsen konsten att överväga – bör bli och vara ett tydligt inslag i dagens skola. 

Kan man tänka sig en skola byggd på en stadig grund av Beröm & Argument – med en riktigt bra och meningsfull undervisning, kärlek till människan och en ödmjuk orubblighet?

Jag hyser i alla fall ett visst hopp inför 2012!

meningen med livet, universum och allt – eller iaf lärarjobbet

Daniel Pink hävdar i denna coola och samtidigt tydliga presentation bestämt att en i förlängningen hållbar drivkraft för kreativa (heuretiska) arbeten måste vara något som ger inre motivation. Yttre drivkrafter, som ex lön och bonus fungerar bara som drivkraft för enkla och mekaniska sysslor. I boken ”Drivkraft” övertygar han också om det. Men det är klart – han är också lika tydlig i att lönen/ersättningen måste vara tillräckligt hög för att den inte längre ska spela någon roll.

Daniel Pink påstår, med stöd i sin forskning, att motivation skapas av:

• Autonomi – självbestämmande
• Mastery – att bli bättre på hantering av meningsfulla saker
• Purpose – att det vi gör har mening

Skola in, skola ut

Idag andra dagen jag lämnar lilla Nea, 18 månader, redan till frukost på förskolan. Idag fick jag i alla fall en liten vink tillbaks, annars har hon bara flutit in till barnen och den trygga personalen. Jag ska inte hämta henne förrän efter mellanmålet, så det är några effektiva timmar som kan vigas till arbete. Det är nu andra veckan på inskolningen och jag har nästan vant mig vid att inte längre gå och titta till vagnen på uteplatsen, där Nea tidigare ofta sovit när jag haft tid att sitta vid datorn.

Jag undrar hur mycket av inskolningen som egentligen handlar om att skola in föräldrar och hur mycket som handlar om barnet. Jag tror barn klarar det mesta – om vi vuxna inte gör det svårare än det behöver vara för dem. Vi vuxna är däremot väldigt ofta något av trygghetsnarkomaner och vanedjur. Här tänker jag att förskollärare, lärare, skolledare har en mycket viktig uppgift – att skapa strukturer för förstklassiga inskolningar och utskolningar. Jag tror det behövs tydlighet och struktur. För många föräldrar är en inskolning på förskolan, ett byte av klass, ett byte av stadium eller ett byte av skola något nytt, stort, omvälvande. Då måste vi som varit med förr se till att skapa trygghet kring situationen. Vi måste ha en genomtänkt och medveten Plan – och sedan följa den. Självklart i dialog, men utifrån att vi gjort en medveten professionell bedömning som föräldrar och elever ska kunna lita på.

Exempelvis har skolan haft som något av policy att alltid sätta ihop nya grupper mellan år 3 och år 4. Vi är en traditionell skola (ja, jag har svart tavla i klassrummet! Men också projektor och dokumentkamera) med tydlig indelning i stadier; låg, mellan och hög, i olika byggnader med olika lärare och trevande samarbete. Världen är aldrig svart eller vit, det finns alltid för- och nackdelar med alla organisationer. Men jag tror i huvudsak det är bra att man då och då får chansen att prova på nytt, i ett nytt sammanhang, med nya möjligheter att skapa sig en ny roll. Att dela upp nya grupper med nya lärare ger denna möjlighet – om man tar den. Det kräver förstås ett medvetet arbete, men jag hävdar bestämt att det är värt det.

Själv gick jag i samma klass hela vägen F-9. Enligt flera lärare var det den bästa och trivsammaste klass de haft. Vi hade verkligen en gemenskap. Men vi var också oändligt trötta på varandra i år nio. Man hade inte chansen att inom klassens ram skaffa sig en ny roll, vilket jag tror många hade mått bra av. Tanken var tydligen att dela klassen till 7an, men en stark föräldrastorm satte enligt uppgift stopp för det. Den var förstås välmenad, men jag är inte säker på att det i längden var det mest ultimata även om det är högst mänskligt utifrån Man vet vad man har, men inte vad man får. Det okända kan ibland kännas lite obehagligt – men obehagligt är inte detsamma som farligt. Det ska vi ha i minne tycker jag.

Genom att vi inte blir utsatta för press eller stress förrän senare i livet har vi, på samma sätt som de elitsatsande barnen inom musik eller idrott som börjar för sent, förstört förmågan att hantera den stress som sedan kommer. Vi ger barn som utsätts för detta en minskad beredskap för fara. Vi ger dem också en irrationell rädsla för tävlingsmoment (som genom att förnekas blir onödigt stora och farliga). Dessutom skapar den illusoriska tryggheten för alla en fristad för dem som missbrukar den. Något som verkligen kan göra livet otryggt för den som blir utsatt.

…

Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar och hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då är alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare. Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidigt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.

/David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”, Månpocket 2006, sid 21

Varför spela golf?

Idag-sidan har som vanligt en intressant artikelserie på gång, denna gång kring utepedagogik. Det går uppenberligen att även lära spanska ute, även på högstadiet.
Själv har jag inspirerats av Åsa Lundquist-Coeys läsvärda bok ”Varför spelar människor golf?”, där hon bland annat resonerar kring varför avgörande beslut i den högre affärsvärlden ofta de facto fattas på golfbanan. Själv spelar jag inte golf, men förstår: tankar tar tid. På golfbanan har jag förstått att man talar en stund med varandra, tar en paus för att spela, går en sväng under avslappnat samtal, för att återigen ta en paus. En god grund för långsiktiga beslut kan man tänka, inte minst rörelsepauserna. Detta är också något jag brukar lyfta på mina föreläsningar – vikten av såväl rörelse som lugn. Lärare som tvingas sitta stilla en hel studiedag brukar alltid förstå detta mycket väl. Men det gäller förstås att också att få till det hela i sin konkreta professionella planering.
Jag och arbetsplatsombudet brukade också förlägga våra tvärfackliga planerings- och strategimöten ute på promenad. Dels för att det är ont om bra möteslokaler, men inte minst för att vi fick chans till naturlig rörelse och naturligt samtal.
Även neurodidaktiken ger stöd för rörelse:

. ”Det fördelaktiga med fysisk träning är att effekterna verkar vara så breda: de förbättrar inte bara en mängd kognitiva funktioner utan minskar också övervikt och reducerar stress.”/Torkel Klingberg

Nu gäller det bara att få till det hela i praktiken!

Ledarskap med Mario

Jag, lilla Nea samt är tillsammans med 60-talet andra på inspirationsföreläsning Vad kan Super Mario lära oss om positiv återkoppling?. Oskar Henrikson från Psykologifabriken inleder med frågan:

Hur många armhävningar skulle du klara om du fick träna?

Världsrekordet är på 10 517 stycken. Vilket i sin tur krävde ungefär lika många timmars träning. Det räcker inte med erfarenhet och tid utan kräver avsiktlig träning. Eller med Torkel Klingbergs ord, ur boken Den lärande hjärnan

”Det krävs intensiv, långvarig träning, med någon form av träningens kvalitet, för att man ska nå en effekt. Slentrianmässigt spelande (av brain-train-program, min kommentar) i tio minuter om dagen, några gånger i veckan, ger inga resultat. Egentligen är det inte så förvånande. Ingen skulle förvänta sig en järnkondition av att promenera tio minuter, tre gånger i veckan. Alla övningar är inte lika effektiva. Men många övningar kan vara bra – om man gör dem.” /Torkel Klingberg, professor kognitiv neurovetenskap KI

Barnen lär sig inte av vad du säger. De lär sig av sina egna erfarenheter. Där har vi dock chansen att bidra!

Hur många dagar tar det att skapa en vana?

Det finns en utbredd uppfattning att det ska ta 21 dagar. Enligt Oskar finns det dock forskning som visar att det snarare tar mellan 45-66 dagar, beroende på vad det är för vana. Själv funderar jag om det kan tänkas vara skillnad att bygga upp en ny vana och att bryta en gammal?

Oskar går vidare och pratar om vikten av ledarskap. Ledarskap är något man lär sig genom erfarenhet. Han delar med sig av sin konkreta modell för konstruktiv återkoppling: ABC-modellen.

Tyvärr tröttnade Nea en stund efter att hon vaknat, så jag hann inte höra hela, men till att börja med verkade den gå ut på:

1. Förklara konsekvensen av beteendet du ger feedback påq
2. Ge tre-fem gånger så mycket positiv feedback som negativ feedback

Enligt Oskar bör förhållandet mellan positiv återkoppling och negativ återkoppling vara minst 3:1. Återigen denna koefficient, enligt Machiavelli krävs samma styrkeförhållande för att storma en fästning samt även för att genomföra en förändring (tre argument för förändringen krävs för varje argument som finns mot förändringen). 3:1 gällde egentligen främst vuxna arbetsgrupper, barn behöver ännu mer positiv återkoppling – om vi på allvar önskar förändra deras beteenden.

Det känns som om Oskar har god forskningsförankring. För den som önskar lite mer konkret lärarförankring kan jag även rekommendera Martin Karlbergs avhandling kring Skol-Komet. Lisa Boistrup-Björklund har också disputerat kring återkoppling i matematik, även den mycket läsvärd.

För att göra nytta måste återkoppling vara specifik och befogad. Samt rättvis utifrån aspekten att man får återkoppling för det man faktiskt gjort och inte gjort, utifrån de förutsättningar man har och de mål man faktiskt satt upp och klarat. Detta gäller såväl vuxna som barn. Vi vill gärna ha beröm, men vi vill ha det för saker vi faktiskt gjort och faktiskt gjort bra. Om vi specifikt får veta vad det är för beteende som är bra ökar chansen stort att detta beteende återkommer. Inget direkt revolutionerande – säga vad man vill om Behaviourism, men den fungerar alltsomoftast… Det visar om inget annat framgångarna för Mario och liknande spel.