So Long, and Thanx for All the Fish!

Jag tog min lärarexamen 1997. Trots parallella extrastudier fortsatte jag att studera. Som lärare kan man ju alltid läsa lite till – lite till läs- och skrivinlärning, lite mer ekonomisk historia, lite politisk antropologi, lite Mänskliga rättigheter, lite …

En söndagskväll i oktober 1998 ringer telefonen, en god vän som jag läst tillsammans med och bland annat gjort praktik med:

Hej det är jag. Jag har blivit sjukskriven. Du tar över min klass. Du börjar i morgon bitti.

Jag försökte förklara att skolan låg på fel sida stan, att eleverna var något för unga, att jag trivdes som student.

Jo, men som student är du ju också ständigt pank. Du får åtminstone vikariera en vecka för att bättra på ekonomin. Jag kommer och hämtar dig vid tunnelbanan…

Och på den vägen är det. Självklart var det kvinnlig list, kollegan visste förstås att jag inte skulle överge eleverna mitt i terminen till något ovisst och sannolikt obehörigt öde. Veckan blev till en månad, till resten av terminen, resten av läsåret. Sedan följde ännu ett läsår. Sedan ännu ett, man vill ju skörda frukterna av allt slit och engagemang. Jag följde sedan klassen upp på mellanstadiet som någon form av resurs, blev IT-pedagog och kom sedan tillbaks igen till där det började. Jag har nu kört igenom två till klasser år 1-3.

2002 fick jag frågan:

Magnus, borde du inte skriva en handbok för lärare?

och jag hörde mig själv säga ”Ja, det vore skoj – ett bra sätt att få lite ordning på mina egna tankar, hur svårt kan det vara?”. Som ny lärare fick jag förstås ta hjälp av många erfarna lärare, men redan till Bok & Bibliotek samma år stod boken klar. Jag har sedan dess arbetat 50-70% som lärare, resten av tiden har jag haft olika fackliga uppdrag, åkt land och rike runt och föreläst bl a om Lärarledarskap och Arbetsro, gått två ledarprogram i Staden, utsetts som ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och Lärarnas ansvarsnämnd, varit på LR-kongress och bevakat skolforskningen, mm mm…

För några år sedan kom uppmaningen:

Magnus, du borde blogga på PedagogStockholm!

Jag hade länge tänkt att börja blogga och fick nu tummen ur. Ett och annat inlägg har det blivit genom åren. För mig är även detta ett sätt att skapa lite ordning på mina egna tankar. Efter en stund hörde även LR av sig och undrade om jag inte kunde blogga där med. Sagt och gjort. Jag har även gjort några snedsprång på JL-bloggen, Skolporten och Skollyftet. I samma veva testade jag Twitter – vilket jag varmt kan rekommendera alla lärare. Tack vare detta hamnade jag även på Edcamp – även det vill jag rekommendera alla lärare att bevista minst en gång i livet (eller per läsår).

Men om exakt en månad är det Adjö och Tack för Fisken! I alla fall för det närmaste året, i alla fall i Stockholms stad. Efter knappa fjorton år har jag först sagt upp mig och sedan via Twitter (!) skaffat mig ett nytt lärarjobb (föräldraledighetsvikariat år fem) i en kommun i avsaknad av såväl devis ”Skola i världsklass” som Pedagog Stockholm (varav jag kommer att sakna den ena).

För fortsatt följ av min lärarvardag får jag lov att hänvisa till bloggen Välkommen till verkligheten!

Skypedetektiver är vi allihop?

Vi har haft ”Detektiver” som något av genomgående tema denna termin. Matematikdetektiver löser matematikproblem på olika sätt och med olika strategier – och ”för aldrig mål till domstolen om inte bevisen håller hela vägen”. Språkdetektiver försöker ta reda på vad som konstituerar olika texter, vad olika talesätt egentligen betyder och kommer från och hur olika ord stavas. Regeldetektiver funderar ut vilka regler som gäller utöver de uttalade. Presentationsdetektiver funderar över hur man gör en bra presentation. Och så vidare… Det har känts som ett klart vettigt och utvecklingsbart tema. Eller kanske snarare utgångspunkt för undervisning och tänkande.

För en tid sedan skrev läraren Johanna Sandman (Vallaskolan i Södertälje) på Twitter att hon och hennes klass hade testat att Skypa med hennes sambo (vill jag minnas att det var). Intressant! Jag svarade med en fråga om hon och de inte kunde tänkas vara intresserade av att Skypa med vår klass? Vi konstaterade att vi arbetat lite med detektivarbete och de bestämde sig för att skapa en detektivgåta till oss.

Så var det äntligen dags att försöka koppla ihop oss via nätet. Viss Twitterkontakt innan med utbyte av Skypeadress och lämplig tidpunkt, var det enda som hanns med i en fulltecknad lärarvardag. Nu gällde det att få till Skype och nätkoppling. Egen dator med Skype installerat monterad på höga Berättarstolen och inkopplad på Smartboarden. Tidpunkten slår in. Johanna ringer på via Skype. Tyvärr är bussen med sexorna, vilka varit på språkval, försenad... Så kan det också gå, det är mycket som ska stämma i skolans värld!

Men tio minuter senare är vi igång. Vi ser dem, tyvärr vill det inte fungera tvärtom. Vi får höra en historia och sedan se en handfull polisförhör uppspelade framför kameran. En suveränt komponerad historia ”i värsta Lasse-Maja-stil” (elevord) som gav upphov till mycket bra diskussioner och detektivtänk. Dessutom på köpet en snabb inblick i ett annat klassrum, i en annan stad. För både sexor och treor gavs goda tillfällen till lärande och erfarenheter, såväl innan som efter. Och allt detta utan att vi lagt timmar på att planera, dokumentera och ur alla aspekter fundera. Ganska ofta kan man ju bara köra och testa, se vart det bär!

Den som säger ”Då gör vi!” kommer ofta mycket, mycket längre på resan än den som säger ”Man borde”

Jag hoppas kunna vidareutveckla detektivutgångspunkten nästa läsår. Jag hoppas även kunna vidareutveckla elevsamarbete genom Skype. Allt detta dock i en ny skola, i en ny kommun. Efter dryga tretton år har jag snart gjort mitt på Fruängens skola. Många glada minnen, mången erfarenheter och misstag

Vi gör inte fel, vi skaffar oss bara erfarenheter och underlag för lärande.

Det vidgade kollegiet ger så mycket! Har du inte upptäckt lärar-Twitter än, så är det dags att göra det. Inte för någon annans skull, eller måsten, utan för din egen. I veckan hade vi en Twitterdiskussion om det vidgade kollegiet kunde göra att utvecklingslusten fick annat utlopp än i den egna skolan, men jag är fast övertygad om att det är precis tvärtom:

Vidgade vyer, inspiration, erfarenheter, kunskaper utifrån eldar på lusten och hjälper till att hålla brandkåren borta!

Eller med Tomas Tranströmers ord:

”När jag började skriva som 16-åring hade jag ett antal likasinnade skolkamrater. Ibland när lektionerna var mer än vanligt prövande, brukade vi skicka lappar till varandra mellan skolbänkarna – dikter och aforismer, som kom tillbaka med mer eller mindre entusiastiska kommentarer från mottagaren. Vilket intryck de hastigt nedtecknade orden gjorde. Däri ligger poesins grundläggande situation. Det officiella livets lektion brusar på. Vi skickar inspirerande meddelanden till varandra.” /Tomas Tranströmer, nobelpristagare i litteratur 2011, här i ett enkätsvar från 1977 i SvD 111210.

Historisk fördjupning

20120509-101404.jpg
Förra veckan var vi på Universitetet, denna vecka står Historiska museet på schemat. Både som fördjupning i det vi redan undervisat och lärt oss om och som introduktion till det som komma skall.

20120509-102731.jpg
Jag har, med några enstaka undantag, mycket goda erfarenheter av museipedagoger. Idag fick vi riktig Jackpot – att kunna fånga 24 nioåringar i 25 minuter runt ett skelett kräver sin ämneskunskap, särskild pedagogisk undervisningsförmåga och stenkoll på sitt ledarskap. Även didaktisk förmåga i vägvalet vad som bör lyftas och varför, förstås. De 25 minutrarna följdes dessutom av ytterligare 42…
Museibesök och liknande tillför inte bara bra undervisningsdelar/komplement och vidgade vyer. De ger även mig som lärare nya möjligheter att se och om inget annat i minnet dokumentera elevers förmågor. Inte minst bra såhär i Utvecklingssamtalstider – elevledda eller ej.

20120509-104454.jpg
Men å – efter denna fantastiska traditionella undervisningssituation, vilken avrundades från flertalet elever med:

Å nej, är det redan slut, jag vill veta mera!

skulle jag så gärna vilja låta eleverna jobba vidare en timme med varsin iPad och blogginlägg, men vi är än så länge fast i 1-26, plus en stationär (!) dator. Men det kommer väl så småningom, detta paradigmskifte, man kan påminna sig om att den idag självklara Smartboarden vid terminens början var en svart (!) tavla…

20120509-105209.jpg

20120509-110952.jpg

Att sedan få avrunda besöket med att en medföljande förälder bjuder alla barn på glass – och på köpet får lite konkret multiplikation (sex bänkar med fyra barn på varje blir…) gör att vi påminns om dessa Stjärnglanständningsögonblick
som vara och verka i skolan så ofta kan bjuda om man bara bjuder in dem (det behöver man förstås inte lämna klassrummet för att uppleva).
20120509-130402.jpg

Förbereda Elevledda Utvecklingssamtal

Föregående och denna vecka har eleverna förberett sina utvecklingssamtal. Sedan ett år kör vi ju en variant av Elevledda Utvecklingssamtal. Redan när vi gjorde det första trevande försöket för ett år sedan upplevde vi:

  1. Eleverna som mer med, i synnerhet de elever som tidigare varit svåra att få delaktiga i samtalet
  2. Föräldrarna som mycket nöjda (utvärderat efteråt genom enkät)
  3. Minskad arbetsbelastning för oss lärare – trots att det var för oss obruten mark

Vi kör det helt inom klassens ram och på den ordinarie lektionstiden. Första moment är att vi spikar tiden för samtalet. Här noterar jag en intressant trend – numera verkar fler och fler utvecklingssamtal förläggas dagtid, väldigt få föräldrar verkar knorra för detta utan verkar kunna ordna egen medverkan (precis som tidigare gällande läkar- och tandläkarbesök, så det kanske inte är så förvånande egentligen). Nästa moment är att eleverna skapar sin inbjudan till sitt samtal. Här passar vi förstås på och har lite genrepedagogik på genren ”inbjudan”. Härnäst kommer genomgång av Skriftliga omdömen, även det en särskild sorts genre som kräver sin läsmetodik. Som tur är kan man genom strukturerad undervisning lära sig förstå även det som klämts in i Skolwebb. Efter detta går var och en igenom föregående IUP, Skriftliga omdömen – och denna gång även Kunskapsprofilerna från Nationella provet. Utifrån allt detta präntar eleverna ner 4-7 förslag till nya mål i IUP. Allt material samlas i en särskild IUP-mapp, som nu måste sorteras. Just det – dagordning/agenda för samtalet måste vi förstås göra först, så att allt kan läggas i rätt ordning. Sedan övar vi samtal två och två. Inte minst början – får man väl till den så flyter resten på. Räknar jag med även denna gång, eleverna Kan, Vill och Vågar!

Ni har väl förresten sett att det kommit nya Allmänna Råd om Utvecklingssamtal och IUP. Inget revolutionerande nytt och inget som inte stödjer att samtalet kan vara elevlett. Jag skriver kan vara, för precis så är det – varje samtal måste ta sin utgångspunkt i lärares professionella överväganden och val. Jag avrundade just för övrigt dagen med ett annat utvecklingssamtal, denna gång i egenskap av förälder och vårdnadshavare. Också det intressant och givande. Även som förälder ifrågasätter jag all tid som läggs på skriftlig dokumentation…

De närmaste dagarna får dock min klasslärarkollega ta hand om klassen, själv ska jag för första gången åka som ombud på Lärarnas Riksförbunds kongress. Spännande och något helt annat – men säkert med en och annan beröringspunkt ändå, när så mången lärare kommer samman…

 

Nioåringar till Universitetet!

För tiotalet år sedan när jag var med min första klass på Cosmonova så gjorde – som så ofta – en liten avstickare när vi återigen tagit oss i kragen och lämnat skolans lokaler.

Vi är ju precis bredvid universitetet, ska vi inte gå dit och uppleva lite. Det är inte många i skolans område som har en relation till universitetet.

Det blev ett höjdarbesök, med storögda barn och bra diskussioner. Vi ockuperade en lektionssal och gick in i hörsal, gick i korridorer och åt en glass på fiket (här var studenterna och kassapersonalen lika storögda som nioåringarna).

”Det är ju ungefär som skolan, fast bättre ordning på katedern, som en elev så träffande sammanfattade det hela.

Sedan dess har jag alltid åkt till universitetet med mina treor. Det har alltid varit mycket lyckade besök. De senaste två gångerna har vi t o m fått en guidad visning från universitetets studentavdelning. Helt utan kostnad. En smart marknadsinvestering, nästan alla elever har idag skrivit en liten uppsats om ”Jag på universitetet” där de ser sig som framtida studenter.

Samling med vår guide Nour

 

 

Föreläsning och diskussion med guide och SYV

 

Vi passar på och gör kollektivt multiplikationstest i en hörsal.

Sist intervjuade vi studenter om hur det är att plugga på universitet

Sex nobelpristagare har haft koppling till SU

Vi åt lunch på Lantis. "Wow, man får välja mat!"

Intervjua studenter givande för både studenter och elever

 

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

  • förståelse för och internalisering av skrivregler
  • erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
  • övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Visa & Berätta – Success

20120402-124125.jpg

Nu är Bo Yxe i klassen och håller ett pass om Presentationsteknik. Eller som jag introducerat det hela för eleverna:

Idag får ni chansen att finslipa Visa & Berätta (presentationsteknik är vuxenord för V & B) med ett riktigt proffs. Ta nu chansen att verkligen ta till er.

Det är verkligen väldigt givande att se och höra eleverna när någon annan leder dem. Man får syn på ett och annat som man i stridens hetta lätt kan missa… Dessutom får de (liksom jag själv) en väldigt massa kunskap till livs. En del sägs ”bara” på ett annat sätt än mitt (men når därmed för första gången hela vägen fram), annat har jag inte ens haft kompetens kring.

Jag vet att vi har mycket att tjäna på att bjuda in samhället utanför. Det behöver inte kosta så mycket mer än en ärlig fråga:

Vill inte du komma och berätta om det du brinner för, med en vetgirig grupp barn som du får vara med och forma för framtiden?

Eleverna tog verkligen chansen idag. Vi lär få se resultaten i framtiden. Det ser jag fram emot.

20120402-133201.jpg

Aulaprov = grymt

Vi har nu betat oss igenom alla nationella ämnesprov för år 3. Det tog två veckor som ett sammanhållet tema, för år tre är de nationella proven klart trivsamt upplagda. Nu återstår bedömningen, vilken vi självklart gör i grupp alla lärare tillsammans. Detta ökar rättsäkerheten och likvärdigheten, jämnar ut arbetsbelastningen samt kan lätt ses som den bästa kompetensutvecklingen på hela året. Bedömningen ska sedan leda till en analys vilka ytterligare ansträngningar som behövs för att nå målen – och elevens potential. Det är också självklart att det är kunskaper och inte elever som vi bedömer.

Att bli bedömd

är inte det samma som att bli dömd.

/Charlotta Andersson, Grundskoleguiden

Flera av proven skrev vi i aulan. ”Hu vad hemskt!” var det flera Twänner som replikerade. ”Nej, inte alls – vi ska inte utgå från våra egna erfarenheter, utan från elevernas” var mitt svar. Själv hade jag inte prov i aulan förrän någon gång på högstadiet. Då var det stundtals ganska skrämmande. Våra elever har fått prova detta redan från första klass. De gillar det. För många elever är klassrummet inte alls någon optimal miljö att arbeta fokuserat, det är trångt, rörigt, med många intryck och kamrater nära inpå. Första gången vi var i aulan hade vi en matematikdiagnos som vi gått igenom och också tidigare gjort i klassrummet. Alla hade alla rätt, så detta är elevernas första erfarenhet av aulaskrivande. Jag tror det handlar om något så enkelt som förberedelse. Rätt förberedda klarar eleverna nästan vad som helst. Förutsatt att vi tror att de Kan, Vill och Vågar. Vilket de ju i allmänhet också gör om vi tror dem om det.
Höga förväntningar är det bästa beröm man kan ge.
Förra veckan skrev vi argumenterande uppsatser på temat ”Därför är det bra/dåligt att skriva prov i aulan”. Eleverna fick helt fritt välja både tes och argument. 25 av 26 valde tesen att det var bra att skriva prov i aulan. Argumenten varierade, tyvärr glömde jag ta hem uppsatserna men hoppas återkomma med detaljer. Den 26e eleven hade en tes som mer handlade om att det var dåligt att skriva prov generellt, ska bli intressant imorgon och höra mer hur hen tänker. Efter att ha tittat på filmen ”Kamrater ger stöd vid kamratbedömning – två stjärnor och en glödlampa” gav eleverna varandra gensvar på sina texter som nu ska utvecklas vidare.  Hemarbetet till efter påsk blir sedan att få hem sin text med en av magistern rödmarkerad mening. Elevens uppgift: ”var en språkdetektiv och ta reda på och argumentera varför den meningen var så bra”. Jag tror det blir mycket intressant och räknar också med att vi framgent kommer att få se fler liknande meningar och allt bättre och bättre texter. Vi måste väl ändå tro och anse att kunskaper, lärande och engagemang är något eftersträvansvärt? 

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Vän på Facebook?

Återkommande ämne på Edcamp

Intervjuades nyss i Nyhetstimmen P4 Väst på temat ”Ska lärare vara vän med elever på Facebook?” (19:10 in i sändningen). Lärare och sociala medier är en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex. Lärarnas yrkesetiska råd har ägnat den en hel del fokus under hösten och våren, igår släpptes ett uttalande: Råd om lärare och sociala medier. Lärares yrkesetik är som tur är ett område där de båda förbunden har en fungerande kontaktyta i det fristående men gemensamt finansierade Lärarnas yrkesetiska råd, så pressmeddelandet gick ut samtidigt från LR och Lärarförbundet.

Frågan är som sagt komplex, det viktigaste måste vara att man tar medveten ställning. I en mer svart-vit tillvaro skulle det kunna finnas enkla lösningar och otvetydiga policys, men nu är skolvardagen så mycket mer komplex – att lärare prioriterar olika gör skolan rik. Själv har jag funnit mycket kraft och energi hos det vidgade kollegiet, men vet också att en del kollegor inte gillar tanken på att exponera och exponeras på detta sätt – vilket jag har full respekt för.

Jag hoppas och tror att rådets råd (!) kan tillföra diskussionen ett och annat, dialogen lärare emellan är oerhört viktig. Några snabba röster: Frekar06Tysta Tankar, Välkommen till verkligheten, Pedagogisk verkstad, 100% Jardenberg, Max Entin – förhoppningsvis följer många fler! Jag är övertygad om att en stark och förankrad yrkesetik gynnar såväl lärare som elever, precis som en väl utvecklad ödmjuk orubblighet.

Vad anser du? På vilka grunder?