BlixtBloggen

Historisk fördjupning

Förra veckan var vi på Universitetet, denna vecka står Historiska museet på schemat. Både som fördjupning i det vi redan undervisat och lärt oss om och som introduktion till det som komma skall.

Jag har, med några enstaka undantag, mycket goda erfarenheter av museipedagoger. Idag fick vi riktig Jackpot – att kunna fånga 24 nioåringar i 25 minuter runt ett skelett kräver sin ämneskunskap, särskild pedagogisk undervisningsförmåga och stenkoll på sitt ledarskap. Även didaktisk förmåga i vägvalet vad som bör lyftas och varför, förstås. De 25 minutrarna följdes dessutom av ytterligare 42…
Museibesök och liknande tillför inte bara bra undervisningsdelar/komplement och vidgade vyer. De ger även mig som lärare nya möjligheter att se och om inget annat i minnet dokumentera elevers förmågor. Inte minst bra såhär i Utvecklingssamtalstider – elevledda eller ej.

Men å – efter denna fantastiska traditionella undervisningssituation, vilken avrundades från flertalet elever med:

Å nej, är det redan slut, jag vill veta mera!

skulle jag så gärna vilja låta eleverna jobba vidare en timme med varsin iPad och blogginlägg, men vi är än så länge fast i 1-26, plus en stationär (!) dator. Men det kommer väl så småningom, detta paradigmskifte, man kan påminna sig om att den idag självklara Smartboarden vid terminens början var en svart (!) tavla…

Att sedan få avrunda besöket med att en medföljande förälder bjuder alla barn på glass – och på köpet får lite konkret multiplikation (sex bänkar med fyra barn på varje blir…) gör att vi påminns om dessa Stjärnglanständningsögonblick
som vara och verka i skolan så ofta kan bjuda om man bara bjuder in dem (det behöver man förstås inte lämna klassrummet för att uppleva).

Förbereda Elevledda Utvecklingssamtal

Föregående och denna vecka har eleverna förberett sina utvecklingssamtal. Sedan ett år kör vi ju en variant av Elevledda Utvecklingssamtal. Redan när vi gjorde det första trevande försöket för ett år sedan upplevde vi:

1. Eleverna som mer med, i synnerhet de elever som tidigare varit svåra att få delaktiga i samtalet
2. Föräldrarna som mycket nöjda (utvärderat efteråt genom enkät)
3. Minskad arbetsbelastning för oss lärare – trots att det var för oss obruten mark

Vi kör det helt inom klassens ram och på den ordinarie lektionstiden. Första moment är att vi spikar tiden för samtalet. Här noterar jag en intressant trend – numera verkar fler och fler utvecklingssamtal förläggas dagtid, väldigt få föräldrar verkar knorra för detta utan verkar kunna ordna egen medverkan (precis som tidigare gällande läkar- och tandläkarbesök, så det kanske inte är så förvånande egentligen). Nästa moment är att eleverna skapar sin inbjudan till sitt samtal. Här passar vi förstås på och har lite genrepedagogik på genren ”inbjudan”. Härnäst kommer genomgång av Skriftliga omdömen, även det en särskild sorts genre som kräver sin läsmetodik. Som tur är kan man genom strukturerad undervisning lära sig förstå även det som klämts in i Skolwebb. Efter detta går var och en igenom föregående IUP, Skriftliga omdömen – och denna gång även Kunskapsprofilerna från Nationella provet. Utifrån allt detta präntar eleverna ner 4-7 förslag till nya mål i IUP. Allt material samlas i en särskild IUP-mapp, som nu måste sorteras. Just det – dagordning/agenda för samtalet måste vi förstås göra först, så att allt kan läggas i rätt ordning. Sedan övar vi samtal två och två. Inte minst början – får man väl till den så flyter resten på. Räknar jag med även denna gång, eleverna Kan, Vill och Vågar!

Ni har väl förresten sett att det kommit nya Allmänna Råd om Utvecklingssamtal och IUP. Inget revolutionerande nytt och inget som inte stödjer att samtalet kan vara elevlett. Jag skriver kan vara, för precis så är det – varje samtal måste ta sin utgångspunkt i lärares professionella överväganden och val. Jag avrundade just för övrigt dagen med ett annat utvecklingssamtal, denna gång i egenskap av förälder och vårdnadshavare. Också det intressant och givande. Även som förälder ifrågasätter jag all tid som läggs på skriftlig dokumentation…

De närmaste dagarna får dock min klasslärarkollega ta hand om klassen, själv ska jag för första gången åka som ombud på Lärarnas Riksförbunds kongress. Spännande och något helt annat – men säkert med en och annan beröringspunkt ändå, när så mången lärare kommer samman…

Nioåringar till Universitetet!

För tiotalet år sedan när jag var med min första klass på Cosmonova så gjorde – som så ofta – en liten avstickare när vi återigen tagit oss i kragen och lämnat skolans lokaler.

Vi är ju precis bredvid universitetet, ska vi inte gå dit och uppleva lite. Det är inte många i skolans område som har en relation till universitetet.

Det blev ett höjdarbesök, med storögda barn och bra diskussioner. Vi ockuperade en lektionssal och gick in i hörsal, gick i korridorer och åt en glass på fiket (här var studenterna och kassapersonalen lika storögda som nioåringarna).

”Det är ju ungefär som skolan, fast bättre ordning på katedern”, som en elev så träffande sammanfattade det hela.

Sedan dess har jag alltid åkt till universitetet med mina treor. Det har alltid varit mycket lyckade besök. De senaste två gångerna har vi t o m fått en guidad visning från universitetets studentavdelning. Helt utan kostnad. En smart marknadsinvestering, nästan alla elever har idag skrivit en liten uppsats om ”Jag på universitetet” där de ser sig som framtida studenter.

Samling med vår guide Nour

Föreläsning och diskussion med guide och SYV

Vi passar på och gör kollektivt multiplikationstest i en hörsal.

Sist intervjuade vi studenter om hur det är att plugga på universitet

Sex nobelpristagare har haft koppling till SU

Vi åt lunch på Lantis. "Wow, man får välja mat!"

Intervjua studenter givande för både studenter och elever

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

• förståelse för och internalisering av skrivregler
• erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
• övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Visa & Berätta – Success

Nu är Bo Yxe i klassen och håller ett pass om Presentationsteknik. Eller som jag introducerat det hela för eleverna:

Idag får ni chansen att finslipa Visa & Berätta (presentationsteknik är vuxenord för V & B) med ett riktigt proffs. Ta nu chansen att verkligen ta till er.

Det är verkligen väldigt givande att se och höra eleverna när någon annan leder dem. Man får syn på ett och annat som man i stridens hetta lätt kan missa… Dessutom får de (liksom jag själv) en väldigt massa kunskap till livs. En del sägs ”bara” på ett annat sätt än mitt (men når därmed för första gången hela vägen fram), annat har jag inte ens haft kompetens kring.

Jag vet att vi har mycket att tjäna på att bjuda in samhället utanför. Det behöver inte kosta så mycket mer än en ärlig fråga:

Vill inte du komma och berätta om det du brinner för, med en vetgirig grupp barn som du får vara med och forma för framtiden?

Eleverna tog verkligen chansen idag. Vi lär få se resultaten i framtiden. Det ser jag fram emot.

Aulaprov = grymt

Vi har nu betat oss igenom alla nationella ämnesprov för år 3. Det tog två veckor som ett sammanhållet tema, för år tre är de nationella proven klart trivsamt upplagda. Nu återstår bedömningen, vilken vi självklart gör i grupp alla lärare tillsammans. Detta ökar rättsäkerheten och likvärdigheten, jämnar ut arbetsbelastningen samt kan lätt ses som den bästa kompetensutvecklingen på hela året. Bedömningen ska sedan leda till en analys vilka ytterligare ansträngningar som behövs för att nå målen – och elevens potential. Det är också självklart att det är kunskaper och inte elever som vi bedömer.

Att bli bedömd

är inte det samma som att bli dömd.

/Charlotta Andersson, Grundskoleguiden

Höga förväntningar är det bästa beröm man kan ge.

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

Vän på Facebook?

Återkommande ämne på Edcamp

Intervjuades nyss i Nyhetstimmen P4 Väst på temat ”Ska lärare vara vän med elever på Facebook?” (19:10 in i sändningen). Lärare och sociala medier är en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex. Lärarnas yrkesetiska råd har ägnat den en hel del fokus under hösten och våren, igår släpptes ett uttalande: Råd om lärare och sociala medier. Lärares yrkesetik är som tur är ett område där de båda förbunden har en fungerande kontaktyta i det fristående men gemensamt finansierade Lärarnas yrkesetiska råd, så pressmeddelandet gick ut samtidigt från LR och Lärarförbundet.

Frågan är som sagt komplex, det viktigaste måste vara att man tar medveten ställning. I en mer svart-vit tillvaro skulle det kunna finnas enkla lösningar och otvetydiga policys, men nu är skolvardagen så mycket mer komplex – att lärare prioriterar olika gör skolan rik. Själv har jag funnit mycket kraft och energi hos det vidgade kollegiet, men vet också att en del kollegor inte gillar tanken på att exponera och exponeras på detta sätt – vilket jag har full respekt för.

Jag hoppas och tror att rådets råd (!) kan tillföra diskussionen ett och annat, dialogen lärare emellan är oerhört viktig. Några snabba röster: Frekar06, Tysta Tankar, Välkommen till verkligheten, Pedagogisk verkstad, 100% Jardenberg, Max Entin – förhoppningsvis följer många fler! Jag är övertygad om att en stark och förankrad yrkesetik gynnar såväl lärare som elever, precis som en väl utvecklad ödmjuk orubblighet.

Vad anser du? På vilka grunder?

Edcamp – effektivt möte!

Veckan innan sportlov blev för mig en intensiv vecka. Yrkesetikseminarium i Härnösand, undervisning om beskrivande och argumenterande texter, viktomvandlingar, aulaskrivning, föreläsning för föräldrar på tema ”hur kan vi bidra till att våra barn samt lyckas?” samt inte minst #edcampsthlm och #skolchatt. De båda sista råkade dessutom sammanfalla, så det är tur man har viss simultankapacitet (att detta endast skulle vara förunnat personer med dubbla X-kromosomer anser jag vara en populär myt vilken jag misstänker mest är ägnad att lasta på kvinnor mer arbete och ansvar?).

Vad är då Edcamp? Edcamp är en knytkonferens, där var och en bidrar och deltar utifrån sig själv och sitt engagemang. Vad som diskuteras bestäms av deltagarna. Passar det inte röstar man med fötterna och väljer något annat. Det är inget oartigt i detta, utan ett sätt att ta ansvar för sin tid och sitt engagemang. Extra intressant att kvällens ämne för #skolchatt var just effektiva möten…

Allt kräver lite inramning i form av lokal och en ”gridd” (läs: whiteboard och pennor/post-it). Gärna också lite förtäring. Någon som hälsar välkommen och håller i ramarna. Självklart också en inbjudan så folk vet om att det är och när och var. Vi kan konstatera att kvällens edcamp hade 45 platser. Lokalen som LR Stockholm beredvilligt lånat ut rymmer helt enkelt inte fler. De fylldes på bara två veckor…

Så uppenbarligen finns här ett sug och ett intresse av att lärare lär av och med varandra. Inte styrt uppifrån, utifrån, av nöd. Utan av intresse och engagemang. Vi är intresserade av olika saker och så ska det också vara. Men att träffas och resonera tillsammans, utan krav att finna konsensus kan ge så mycket energi. För dig som är intresserad av korta glimtar av vad vi diskuterade, säger twitterflödet långtifrån allt, men ändå något.

För den som är intresserad av att läsa mer finns nu en samlingssida: edcamp.se. Där finns också visst konkret stöd hur du gör om du själv önskar arrangera en edcamp. Nu i vår är det redan på gång i Västerås, Malmö, Partille, Luleå… Denna rörelse är världsomspännande! Lärarrevolution på gång?

Ständigt parallella projekt

Efter en intensiv söndag hamnar jag återigen framför datorn, sneglandes på TV-serien ”Den övervakade skolan”. Alltid lika intressant. Läser Morrica inlägg om detta och om tonåringars skiftande fokus.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

Sedan min utbildning bär jag med mig en bild från professor Emsheimer där han visade på de ständigt parallella projekten som pågår i varje klassrum. Å ena sidan har vi Lärarens projekt; arbete mot Målen, en förhoppningsvis planerad och strukturerad undervisning (som det står i skolförordningen). Å andra sidan har vi Elevens projekt, förhoppningsvis lärande mot Målen, men också Livet, kompisar, kärlek, hemmet… Det är klart det påverkar när pojkvännen gjort slut på rasten, hamstern eller någon när och kär har somnat in, man inte fick någon frukost på morgonen på grund av något tjafs…

Att då och då ställa sig frågan: Vilka elever är just nu med på skolans projekt och vilka behöver hjälp att åter komma dit? tror jag är en viktig fråga att ställa sig själv. Jag tror att vi har en del att tjäna på att låta projekten närma sig varandra, men jag påstår absolut att vi aldrig ska överge skolans projekt för att enbart ägna oss åt elevens projekt. Jag påstår också att vi aldrig någonsin kan få eleverna att helt överge sitt eget projekt, livet liksom pågår. Men ett närmande? Och med bilden av de två projekten i vårt medvetande kanske vi bättre kan utforma verksamheten så att fler kommer med?