Bedömaröverensstämmelse
Inte lätt när tolkningsutrymmet är stort.
Jag arbetar till vardags som högstadielärare på Blommensbergsskolan i Stockholm. När jag inte ritar nidbilder på mina chefer, kollegor och elever försöker jag få de sistnämnda att inse tjusningen med svenska och engelska. Ibland går det riktigt bra.
Missa inte vår nya webbsajt för lärare och pedagoger i Stockholms skolor. Kunskap, kontakter och inspiration till alla på www.pedagogstockholm.se
Ahh! Ytterligare ett av mina favoritämnen: bedömaröverensstämmelse (allt som har med skola och undervisning att göra tillhör i och för sig mina favoritämnen…). Jag har så mycket åsikter här, att jag tror jag måste återkomma
Men kunde du inte ha gjort en teckning om den stackars ”kontrollrättaren” (obs singular) som enligt Lärarnas Tidning kontrollrättat 29000 (!) prov, och överlag varit mycket strängare än lärarna. Tack fasen för det!
Jag skulle också vara rätt grinig om jag rättat 1000 prov och vetat att jag fortfarande haft 28000 kvar
Kontrollrättaren är vår tids Messias. När nöden är som störst inom den svenska skolan kommer Han att återvända och återupprätta den sanna bedömningen.
Nu lite tankar om bedömning: slutsatsen att någon (kontrollrättaren) som varit strängare i sin bedömning per definition är mer objektiv, kan ju ifrågasättas. Men oavsett det, kan det nog vara bra om proven rättas av en lärare som inte undervisar dem. En kvalitet i elevens förmåga, oavsett ämne, måste ju vara att man kan redovisa sina kunskaper för en ”utomstående” på ett begripligt sätt.
Den stora faran ligger istället i övertron på provens validitet och reliabilitet. Proven kan bara utgöra underlag för bedömning. Provformen som sådan kan t.ex. inverka störande. Tentaskräck ska ju inte automatiskt likställas med underkänd kunskapsnivå i svenska, matte eller engelska.
Jag tror ändå att många lärare, när de vet vilken elev som skrivit provet, ”bakar in” elevens förutsättningar i sin bedömning. Det vore därför mer stringent om en annan lärare rättade och den undervisande läraren hade detta som (ett av många!!!) underlag i sin bedömning.
Absolut objektivitet kan man dessutom aldrig uppnå, allra minst genom att blint förlita sig på en ”kontrollrättare”. Däremot kan man uppnå saklig och allsidig bedömning genom kollegiala samtal. Att dessa professionella samtal ska behöva föras på stadens uteserveringar, är väl inte helt optimalt. Men det är ganska betecknande för den svenska synen på läraren som en person som bara ska utföra de manuella aktiviteter som hör ihop med ”lektionsplanering”, ”undervisning” och ”rättning”, inte de intellektuella tankeprocesser som ligger till grund för dessa aktiviteter.