Glöm inte likvärdigheten i jakten på minskad dokumentation

Idag gick regeringen ut med ett första förslag ur den utredning som görs kring lärares arbetsbörda i form av dokumentation. Förslaget innebär i korthet att kravet på IUP tas bort helt i år 6-9 och i de lägre åren endast krävs en gång per läsår.

Det tog inte många sekunder innan diskussionen var igång på Twitter. Är det rätt dokumentation att ta bort/minska på? Vad blir konsekvenserna för elevernas lärande? Finns det risk för mer summativ bedömning på högstadiet när det är betyg som är i fokus?

I allt detta vill jag igen lyfta frågan om den minskade likvärdigheten i skolan och hur jag ser att dokumentationen är en del av det. Mycket av dagens dokumentation är kopplad till särskilt stöd. När det misstänks att en elev inte kommer att nå kunskapskraven i något ämne ska läraren göra en pedagogisk kartläggning/utredning kring elevens styrkor och behov. Utifrån den ska sedan ett åtgärdsprogram (ÅP) skrivas. Åtgärdsprogrammet ska vara levande och innehålla kortsiktiga, uppnåbara mål och vilka åtgärder skolan tänker genomföra för att eleven ska ha möjlighet att nå dessa mål. Ett ÅP ska utvärderas ofta. Ju oftare desto bättre. Vi brukar sikta på 2-3 veckor åt gången. Sedan görs en utvärdering med analys och det skrivs ett nytt ÅP. Den pedagogiska kartläggningen/utredningen ska också helst uppdateras med jämna mellanrum.

I vissa skolor och klasser i Sverige är det upp emot hälften av eleverna som inte når kunskapskraven. I andra når alla elever kunskapskraven. Kan ni föreställer er hur olika lärares dokumentationsbörda ser ut? Vad är konsekvenserna av det här för elevernas lärare? För mig låter det som att de elever som ligger längst från kunskapskraven har lärare som har minst tid över till planering, kollegialt lärande och undervisning.

Vad gör det med skolans likvärdighet?

Min fråga till regeringen och utredarna är:

Hur tänker ni förändra dokumentationsbördan på ett sådant sätt att det stärker och möjliggör en mer likvärdig skola?

/Janna

4 kommentarer

  1. Annica Gärdin, 6 februari 2013

    Ja visst!
    När man undervisar en klass elever, där en stor del av eleverna riskerar F, så behöver man extra mycket tid för att tänka, läsa på om ny forskning och diskutera med andra för att kunna hjälpa eleverna att lära sig det de har rätt till. Att ha elever med åtgärdsprogram innebär också att man ibland behöver se till att det blir särskilda lösningar för enskilda elever, t ex muntliga prov, inläst material, möjlighet att sitta mer avskilt – viktiga insatser som också tar mer tid att åstadkomma.

    När vi nu förstått kraften i formativ bedömning, känns steget att ta bort IUP, som ett skutt bakåt. Jag önskar att de väljer en annan väg.

    Att sträva efter att minska tiden för lärares administration är absolut både lovvärt och väldigt välkommet. Det finns många uppgifter som idag utförs av lärare som skulle kunna göras av administrativ personal (‘lärarassistenter’), t ex sammanställa uppgifter inför utvecklingssamtal, dela ut frånvarorapporter, hjälpa eleverna att fylla i diverse formulär som andra behöver (syv, skolsköterska, it-tekniker…), skriva protokoll från diverse möten… Dessa arbetsuppgifter kräver ingen pedagogisk utbildning. Jag vill ha lärarassistenter! Låt oss ägna tiden åt det vi är bäst på – planera, genomföra och utvärdera vår undervisning.

    • jannas, 6 februari 2013

      Annica!

      Jag är som du oroad över om det här blir ett steg åt fel håll i förhållande till formativ bedömning. Är nyfiken på att höra hur man har resonerat kring detta i själva utredningen.

      Jag ser också behover av att minska dokumentationen men är samtidigt lite orolig över även förslag som lärarassistenter/lärarsekreterare. De uppgifter du räknar upp skulle absolut kunna ingå i en sådan tjänst, hur mycket tid skulle det frigöra? Vilken dokumentation är det egentligen som tar tid? Och vilken dokumentation kan jag som lärare ”ge bort” utan konsekvens för eleven.

      Jag är nog mer inne på att öka antalet lärare, utbildade specialpedagoger, kuratorer, psykologer och fritidspedagoger i skolorna. Fler kompetenta vuxna som kan dela på undervisning, mentorskapet och elevhälsaarbete. Fler i elevhälsoteamen som kan stötta lärare i dokumentation kring elever. Färre mentorselever för varje ansvarig. Färre elever att undervisa i ditt ämne så det du planerar och dokumenterar kan få högre kvalitet.

      Att höja kvaliteten på undervisningen måste få kosta pengar.

  2. Theres, 6 februari 2013

    Hej Janna! Ja, det ska bli spännande att se fortsättningen av denna förändring i skolan men blir nog skönt för många lärare när arbetsbördan lättar. Undrar bara vad det är ni ska åtgärda kring eleverna? Mycket av de elever i behov av särskilt stöd kan väl inte åtgärdas? Är det inte handlingsplaner vi skriver?

    • jannas, 6 februari 2013

      Hej Theres!

      Jag ber om ursäkt om jag var otydlig i min formulering kring åtgärder och vad som ska åtgärdas. INGA elever åtgärdas. Det som ska och kan åtgärdas är undervisningen och organisationen kring eleven för att möta hens behov bättre.

      Hoppas det blev tydligare.

      Vänligen,

      Janna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.