Är flickorna problemet?
Igår hittade Emma den här artikeln, som handlar om hur flickor i årskurs åtta på Kyrkskolan i Ludvika är missnöjda med att de tvingas medverka i DISA, en arbetsmodell för att förbättra tonårsflickors psykiska hälsa. Medan flickorna genomgår tio entimmespass för att stärkas får pojkarna möjlighet att ägna sig åt elevens val. Där kan pojkarna till exempel läsa upp sina betyg, något som flickorna i artikeln tycker är orättvist och ojämställt. Dessutom menar flickorna att de snarare blir mer deprimerade av att delta i DISA, eftersom de tycker att det bara fokuseras på negativa tankar. (Rektorn på Kyrkskolan är förvånad och menar att tidigare utvärdering av kursen visade positiv respons från deltagarna.)
Samtidigt kom BRIS ut med sin årsrapport i måndags om samtalen med svenska ungdomar. Temat var psykisk hälsa och det visade sig att så många som 9 av 10 av de som söker stöd hos BRIS för psykiska problem är flickor, med en medelålder på 14 år.
Så vad är problemet? Är det inte uppenbart att alla flickor i åttan helt sonika borde sättas in i ett åtgärdsprogram?
Nja. Flera undersökningar visar mycket riktigt hur en större andel flickor än pojkar upplever pykisk ohälsa. Men utredningar som gjorts av Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) visar att frågan naturligtvis är mer komplicerad än så.
För det första existerar ju psykisk ohälsa både bland flickor och pojkar, men det kanske tar sig olika uttryck eller tolkas olika av omgivningen. Insatser fokuserar däremot som regel enbart på flickor och pekar därmed ut dem som problemgrupp. Därför är en viktig slutsats i rapporterna från DEJA att det bör fokuseras mer på relationerna mellan flickor och pojkar, eftersom en anledning till flickors generellt sett sämre psykiska hälsa kan hänga samman med relationen till pojkarna i samma skola och vilket beteende grupper av pojkar uppvisar. Så istället för att ensidigt fokusera på flickor som psykiska problemhärdar, och därmed riskera att underbygga könsstereotypa uppfattningar, bör både flickor och pojkar vara målgrupper för jämställdhetssatsningar kring psykisk hälsa.
Det är svårt att säga någonting om satsningen i Kyrkskolan, jag har inte hela bilden. Men det jag tycker artikeln visar, och det som samtidigt framkommer i rekommendationerna från DEJA är att det är en svår balansgång mellan att å ena sidan stärka en utsatt grupp (tonårsflickor) och å andra sidan inte bemöta elever könsstereotypt. Mer kartläggning efterfrågas, med data som är uppdelad på kön. På så sätt skulle psykiska problem eller andra skolsvårigheter kunna synliggöras i relation till faktorer som omgivning och utbildning. Då finns även möjlighet att placera in både flickor och pojkar i bilden, se i vilka sammanhang psykisk ohälsa uppstår och identifiera risk- och skyddsfaktorer. Och vem vet, då kanske vi både kan åtgärda och förebygga psykisk ohälsa hos flickor och pojkar och alla däremellan.
(När jag refererar till DEJA har jag läst Pojkars och flickors psykiska hälsa i skolan: en kunskapsöversikt, och Flickor, pojkar, individer: om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan.)
//Elsa Mattsson
