Standardiserat eller Skräddarsytt?
Genom en klasskompis, Jordi från Barcelona, i kursen Personal Learning Ennvironments Network and Knowledge, som jag läser, har jag fått veta att liksom det finns rörelser för Slow Food och Slow Living så finns det också för..
Om du klickar på länken så ser du rubriken ”Slow Schools and Slow Education – connecting children to life”.
Jag blev glad av att få veta att det existerar en sådan rörelse. Undrar ibland vem det är som har bestämt att det är ”lagom” takt att läsa 2500p i gymnasiet på tre år när man är i tonåren. Tycker att verkligheten visar att det är långt ifrån lagom (eller ens hälsosamt) för alla. Och kurserna blir ibland stressiga, slarviga, ytliga, splittrade och utan sammanhang på grund av tidsbrist i förhållande till de mål som ska uppnås. Liksom billig snabbmat, gjord på råvaror som drivits fram supersnabbt och storskaligt, så känns det inte hållbart i ett längre perspektiv.
En stor del av innehållet i kursen jag läser jämför standardisering med skräddarsytt för den enskilde.
Nära besläktat är den aktuella och trendiga frågan om inkludering av elever i behov av särskilt stöd i ”den vanliga standardiserade skolan”.
Och ja, ju mer skräddarsydd den vanliga skolan blir för individen, desto mer vettig och realistisk inkludering kanske det kan bli tal om.
