Förändringens tid är alltid här
Jag läste i veckan Johannes Åmans ledare i DN om återinförandet av betyg i årskurs 6 där han inledde med att göra en jämförelse mellan apor och människor. Jämförelsen handlade kanske mer om forskning om vad som motiverar oss människor och vad aporna egentligen hade med saken att göra kan diskuteras. Med apforskarnas slutsats att ”eget intresse kan vara en starkare drivkraft än belöningar och straff” ville han nog mest göra sig lustig över Maria Wetterstrands uttalande i betygsfrågan i tv-programmet Agenda.
Mig skulle det inte göra så mycket om vi betygsatte eleverna redan från årskurs 1 så länge det fanns utarbetade matriser för rättvis bedömning samt kursplaner med hälften så stort tolkningsutrymme som idag. Redan nu smygsätts betyg runt om på skolorna i Sverige i och med de skriftliga omdömena. Självklart drar elever och föräldrar paralleller till betyg då omdömena ofta är utformade med en fallande betygsskala från ”osäkert” om målen uppnås till att målen nås ”i hög grad”. Här gör man idag väldigt olika från skola till skola; en del skriver kommentarer medan andra bara kryssar i. Jag tänker inte gå närmare in på vad jag själv tycker om huruvida vi sänker eller lyfter eleverna med hjälp av betyg. Jag tror problemet med skolan ligger någon annanstans. Kanske är det inte lärarutbildningen det är fel på, utan kanske beror det på att erfarna lärare inte har tid att ta hand om dem när de kommer ut i verkligheten. Kanske är det inte längre arbetsförlagd tid och avkortat sommarlov för lärarna som gör att skolan blir bättre, utan ett bättre utnyttjande av arbetstiden.
Många som uttalar sig i media om hur skolan borde skötas har inte alltid så stor koll. Inte ens rektorerna inser vilket arbete som krävs för att genomföra reformer som de tvingats godkänna med bakbundna armar från politiker och tjänstemän. Kanske är det därför det går en delegeringstrend på skolorna? När ointresserade lärare tvingas att sitta med och tycka till leder det ofta till att reformerna bara blir halvt utförda. Många projekt självdör. För otydliga instruktioner och vikten av allas tyckande stoppar ofta upp processen. Alla vill inte vara med och utforma och utveckla. Jag vet många lärarkollegor som helst av allt bara vill ägna sig åt att planera bra och lärorika lektioner. Inte sitta med i grupper och arbeta fram planer, matriser och diverse underlag. Inte för att de inte förstår, utan för att de vet att deras dyrbara tid går till spillo och då är det själva undervisningen som blir lidande. Det är ju för undervisa som de har valt läraryrket.
Massmedias och politikers ideliga kritik av den svenska skolan och skolledarnas önskan om ett gemensamt förändringsarbete leder bara till utbrända lärare och att undervisning försämras ytterligare. Inför istället skolutvecklingstjänster på skolorna där undervisande lärare får nedsättning i tjänst för att arbeta fram begripliga och verklighetsförankrade underlag för exempelvis bedömning. Även om många av våra rektorer är mycket kompetenta och ofta har lärarbakgrund så kommer de snabbt bort från pedagogens vardagliga verklighet. Ge dessa lokalt skolutvecklande lärare en extra slant eller mera tid, inte ett kortare sommarlov; utnyttja drivkraften som det egna intresset för med sig!
Jag håller med dig om att det finns många olika kompetenser i skolan och att vi behöver hitta modeller för att ta reda på dessa. Jag vet att det görs ett arbete på central nivå i staden med att skapa karriärstjänster och utbildningen av flera lärare till fil lic är ett steg i den riktningen.
Sen är det viktigt som du skriver, att inte lägga en värdering på att det skulle vara ”bättre” att utveckla planer och strategier än att utveckla lektioner och undervisning. Båda insatserna är viktiga för att undervisningen ska förbättras och för att alla elever ska nå målen!
Jag känner igen mig i mycket av vad du skriver, men är jäkligt skeptisk till matrisidén. Vem skulle skriva matriserna? Vilken syn på kunskap och lärande skulle komma till uttryck i dem?
Det lokala frirummet och den deltagande målstyrningen ger oss lärare den första delen av uppdraget som omdömesformuleringarna och betygsättningen är den sista delen av: Att förankra en samsyn på vad man ska lära sig som elev och vad det innebär. För att lyckas med det måste man göra både stoffet och metoden till sin egen samt formulera sig på ett begripligt sätt. Det är svårt – ja. Det är jobbigt – ja. Men jag skulle aldrig kunna avstå ifrån den reflekterande delen av mitt yrke. Skulle du verkligen kunna det?
Det rättvisa handlar som jag ser det inte om att alla elever i landet ska bedömas mot samma matris eller centrala målformulering utan att läraren och eleven har kommunicerat och förhandlat innan en bedömning äger rum.
Tro mig. Det är lätt att skriva matriser, men ingen av dem blir så bra att man inte behöver ändra dem – i stort sett på en gång när man väl har använt dem på en grupp individer. Personligen är jag för idén att kursplanemålen är relativt generellt hållna i sina formuleringar. Vill man minska tolkningsutrymmet vore det bra mycket bättre att lyfta fram autentiska elevarbetsexempel på olika kvalitetsnivå än att konkretisera formuleringarna ytterligare.
mvh Felix Ström