Fredrics blogg

Retroaktiv sorg över döda dvärghamstrar

Många lärsituationer uppstår spontant och man måste ta chansen att utnyttja dem när de kommer. Ungarna i min klass fick i läxa att förbereda varsitt miniföredrag om ett husdjur och sedan berätta för klassen. De fick välja ut en bild var på djuret att visa på ActivBoarden. Några ville ha fler bilder och en av dem var en flicka som skulle berätta om sin salig dvärghamster – hon ville visa tre. Jag fick i uppgift att, på given signal, bläddra fram bilderna i rätt ordning. Innan hon ens satt igång borde jag ha kontrollerat hennes bildval – en fadäs som bara fick effekten än mer maxad vilket jag upptäckte efteråt.

Flickan berättar inledningsvis om hamstrar generellt; vad de äter och att de är nattdjur. Den första bilden föreställer en sprudlande och rund krabat som mycket rart tittar rakt emot oss med sina pigga små ögon. Klassen ojar sig och öser beröm över dess uppsyn. Flickan vänder sig mot mig och nickar menande; dags att byta bild. På den andra bilden har dvärghamstern magrat av betänkligt och flickan berättar att den nu är sjuk. Hon pratar med mycket lugn och myndig röst medan klassen sitter knäpptysta och lyssnar. Ännu en gång nickar hon tyst mot mig och jag bläddrar lydigt fram den sista bilden. Den sista bilden får klassen att oja sig ännu en gång. Den föreställer en död hamster som torr och stel ligger i en barnhand. Flickan är fortsatt samlad och berättar lugnt för sina klasskamrater om hur den efter en tids sjukdom valde att dra sig tillbaka för att dö. Hon berättar att den senare hittats av en familjemedlem på golvet bakom toalettstolen. Jag iakttar spänt klassens reaktion, någras ögon är blanka. När de förstår att föredraget är slut räcks ett otal händer upp och jag sneglar mot klockan, snart lunch. Många tar chansen att ta tillvara på frågestunden.

”Hur gammal blev han sa du?”

”Ett och ett halvt är inte gammalt för att vara en dvärghamster.”

”Min förrförra hamster blev fyra. Han fick cancer å dog!”

Efter varje föredrag är det meningen att klassen ska ge positiv och negativ kritik; vad som var bra med föredraget och vad man kan tänka på till nästa gång. Men frågorna och utbytet av erfarenheter vill aldrig ta slut. Stämningen i klassrummet är dämpad och samtliga visar vördnad genom att för en gångs skull vänta på sin tur. Flickan svarar artigt på alla frågor och fungerar som en slags moderator. Jag sneglar på klockan igen och konstaterar att det nog vore bra om jag hann med att informera om morgondagens simtest innan maten. Jag tackar flickan som går tillbaka till sin plats.

Under de fem återstående minuterna gör jag allt för att höja stämningen igen genom att använda humor för att lugna en elev som uttrycker sin oro över att behöva simma 75 meter bröstsim och 25 meter ryggsim. ”Jag kan bara simma på rygg” klagar han. ”De kanske inte en märker om du bara simmar på rygg. Oroa dig inte!” försöker jag käckt. Ingen skrattar. Jag möts bara av tomma blickar och likgiltighet. Klockan visar lunch.  Klassrummet töms ovanligt sakta och medan jag plockar i ordning på mitt bord hör jag att diskussionen fortsätter ute i korridoren.

”Stackars, stackars hamster!”

”Hoppas min får leva i minst tio år!”

Jag puffar milt på några flickor som dröjt sig kvar för att retroaktivt sörja alla sina forna husdjur. När jag slutligen vänder mig om för att släcka lamporna fastnar blicken på tavlan och jag får åter syn på flickans tredje foto; hamster rigor mortis. Bilden etsar sig envist fast och matlusten är som bortblåst. Jag ångrar nu att jag inte kontrollerat flickans bilder i förväg, inte bara för att jag verkligen behöver få in mig mer utav lasagnen, utan mer för att jag kunnat förbereda mig själv på eventuella reaktioner. Jag skulle ju ha kunnat låta klassen prata färdigt och gjort något riktigt bra utav det. Sådana här tillfällen kommer som sagt spontant och att återskapa situationen är svårt, om ens möjligt.

Medan jag petar i mig lite av lunchen tjuvlyssnar jag på hur det konverseras runt borden. Jag kan urskilja diverse samtal; tv-spel, gårdagens orättvisa Inter-seger och en upprörd diskussion om varför skolsyster bestämt att barn inte får salta i maten. Inte ett spår av hamstertragedier. Jag missade en chans men ungarna verkar ha gått vidare.