Fredrics blogg

Förändringens tid är alltid här

Jag läste i veckan Johannes Åmans ledare i DN om återinförandet av betyg i årskurs 6 där han inledde med att göra en jämförelse mellan apor och människor. Jämförelsen handlade kanske mer om forskning om vad som motiverar oss människor och vad aporna egentligen hade med saken att göra kan diskuteras. Med apforskarnas slutsats att ”eget intresse kan vara en starkare drivkraft än belöningar och straff” ville han nog mest göra sig lustig över Maria Wetterstrands uttalande i betygsfrågan i tv-programmet Agenda.

Mig skulle det inte göra så mycket om vi betygsatte eleverna redan från årskurs 1 så länge det fanns utarbetade matriser för rättvis bedömning samt kursplaner med hälften så stort tolkningsutrymme som idag. Redan nu smygsätts betyg runt om på skolorna i Sverige i och med de skriftliga omdömena. Självklart drar elever och föräldrar paralleller till betyg då omdömena ofta är utformade med en fallande betygsskala från ”osäkert” om målen uppnås till att målen nås ”i hög grad”. Här gör man idag väldigt olika från skola till skola; en del skriver kommentarer medan andra bara kryssar i. Jag tänker inte gå närmare in på vad jag själv tycker om huruvida vi sänker eller lyfter eleverna med hjälp av betyg. Jag tror problemet med skolan ligger någon annanstans. Kanske är det inte lärarutbildningen det är fel på, utan kanske beror det på att erfarna lärare inte har tid att ta hand om dem när de kommer ut i verkligheten. Kanske är det inte längre arbetsförlagd tid och avkortat sommarlov för lärarna som gör att skolan blir bättre, utan ett bättre utnyttjande av arbetstiden.

Många som uttalar sig i media om hur skolan borde skötas har inte alltid så stor koll. Inte ens rektorerna inser vilket arbete som krävs för att genomföra reformer som de tvingats godkänna med bakbundna armar från politiker och tjänstemän. Kanske är det därför det går en delegeringstrend på skolorna? När ointresserade lärare tvingas att sitta med och tycka till leder det ofta till att reformerna bara blir halvt utförda. Många projekt självdör. För otydliga instruktioner och vikten av allas tyckande stoppar ofta upp processen. Alla vill inte vara med och utforma och utveckla. Jag vet många lärarkollegor som helst av allt bara vill ägna sig åt att planera bra och lärorika lektioner. Inte sitta med i grupper och arbeta fram planer, matriser och diverse underlag. Inte för att de inte förstår, utan för att de vet att deras dyrbara tid går till spillo och då är det själva undervisningen som blir lidande. Det är ju för undervisa som de har valt läraryrket.

Massmedias och politikers ideliga kritik av den svenska skolan och skolledarnas önskan om ett gemensamt förändringsarbete leder bara till utbrända lärare och att undervisning försämras ytterligare. Inför istället skolutvecklingstjänster på skolorna där undervisande lärare får nedsättning i tjänst för att arbeta fram begripliga och verklighetsförankrade underlag för exempelvis bedömning. Även om många av våra rektorer är mycket kompetenta och ofta har lärarbakgrund så kommer de snabbt bort från pedagogens vardagliga verklighet. Ge dessa lokalt skolutvecklande lärare en extra slant eller mera tid, inte ett kortare sommarlov; utnyttja drivkraften som det egna intresset för med sig!

Öka takten sista kvarten!

Läsåret närmar sig sitt slut och det börjar bli dags att rannsaka sig själv och sin insats. Efter första året på en ny skola brukar man inte känna sig helnöjd. Det tar sin tid att lära känna de nya kollegorna och att anpassa sig. Som nykomling är det svårast är att hinna med att känna in det som sitter i väggarna och att försöka vårda den nya arbetsplatsens traditioner. Jag har behövt anamma nya bokstavskombinationer; LIP, PIM och LPP. Det har varit mycket. Jag och mina kollegor har spenderat åtskilliga mörka höst- och vinterkvällar i våra klassrum och jag minns att jag satt och dagdrömde om sommarlovet redan i november. Men när man väl är inne i det så flyter det på ganska bra och med facit i hand känner jag mig relativt nöjd med min egen insats.

Ett läsår kan liknas vid en fotbollsmatch. Jag är coachen och klassen är laget. När klockan står på 75 minuter på Söderstadion brukar vi grön-vita ropa ”öka takten sista kvarten” och det är den ramsan som ekar inuti mitt huvud nu när det återstår två och en halv vecka av vårterminen. Ett mentalt hejarop är mycket värt.

En av mina allra första lärarkollegor brukade lugnt säga att ”det du inte hunnit före påsklovet kan du lika gärna hoppa över”. Riktigt så illa är det nog inte, men någonting ligger det i det. För vi är inne på slutspurten. Under mina första år som lärare ägnade jag många sömnlösa timmar åt att gruva mig för hur jag skulle hinna med allt som jag hade tänkt. Numera vet jag bättre. Som lärare hinner man aldrig färdigt och gör man det har man antagligen tappat en hel del av eleverna på vägen. Det sista kapitlet i matteboken får vänta till i augusti liksom de där stavningsreglerna jag borde gått igenom. Är det några som längtar till kravlösa sommardagar så är det ungarna. Det är de värda, mina tappra lagspelare. De vill in i omklädningsrummet och hämta andan.

Nu, i slutet av maj, tar skolans ”silly season” sin början. Hur ser laget ut efter sommaruppehållet? Vilka tillkommer och vilka försvinner? I mitt lag får alla vara med hur än de individuella prestationerna under säsongen har varit. Så här i sjuttiofemte minuten ska även de rannsaka och utvärdera. Hur har första året på mellanstadiet varit? Vad ska tas upp i IUP:n? Hur kan coachen förbättra sig?

Just som jag skriver detta börjar en outgrundlig längtan till hösten att infinna sig. Nya strategier börjar redan ta form. Det är inte LIP, PIM eller LPP som lockar, det är laget. I höst är jag inte någon nykomling längre och även jag har förhoppningsvis hunnit hämtat andan.

Men nu är det ”öka takten sista kvarten!” som gäller.

Retroaktiv sorg över döda dvärghamstrar

Många lärsituationer uppstår spontant och man måste ta chansen att utnyttja dem när de kommer. Ungarna i min klass fick i läxa att förbereda varsitt miniföredrag om ett husdjur och sedan berätta för klassen. De fick välja ut en bild var på djuret att visa på ActivBoarden. Några ville ha fler bilder och en av dem var en flicka som skulle berätta om sin salig dvärghamster – hon ville visa tre. Jag fick i uppgift att, på given signal, bläddra fram bilderna i rätt ordning. Innan hon ens satt igång borde jag ha kontrollerat hennes bildval – en fadäs som bara fick effekten än mer maxad vilket jag upptäckte efteråt.

Flickan berättar inledningsvis om hamstrar generellt; vad de äter och att de är nattdjur. Den första bilden föreställer en sprudlande och rund krabat som mycket rart tittar rakt emot oss med sina pigga små ögon. Klassen ojar sig och öser beröm över dess uppsyn. Flickan vänder sig mot mig och nickar menande; dags att byta bild. På den andra bilden har dvärghamstern magrat av betänkligt och flickan berättar att den nu är sjuk. Hon pratar med mycket lugn och myndig röst medan klassen sitter knäpptysta och lyssnar. Ännu en gång nickar hon tyst mot mig och jag bläddrar lydigt fram den sista bilden. Den sista bilden får klassen att oja sig ännu en gång. Den föreställer en död hamster som torr och stel ligger i en barnhand. Flickan är fortsatt samlad och berättar lugnt för sina klasskamrater om hur den efter en tids sjukdom valde att dra sig tillbaka för att dö. Hon berättar att den senare hittats av en familjemedlem på golvet bakom toalettstolen. Jag iakttar spänt klassens reaktion, någras ögon är blanka. När de förstår att föredraget är slut räcks ett otal händer upp och jag sneglar mot klockan, snart lunch. Många tar chansen att ta tillvara på frågestunden.

”Hur gammal blev han sa du?”

”Ett och ett halvt är inte gammalt för att vara en dvärghamster.”

”Min förrförra hamster blev fyra. Han fick cancer å dog!”

Efter varje föredrag är det meningen att klassen ska ge positiv och negativ kritik; vad som var bra med föredraget och vad man kan tänka på till nästa gång. Men frågorna och utbytet av erfarenheter vill aldrig ta slut. Stämningen i klassrummet är dämpad och samtliga visar vördnad genom att för en gångs skull vänta på sin tur. Flickan svarar artigt på alla frågor och fungerar som en slags moderator. Jag sneglar på klockan igen och konstaterar att det nog vore bra om jag hann med att informera om morgondagens simtest innan maten. Jag tackar flickan som går tillbaka till sin plats.

Under de fem återstående minuterna gör jag allt för att höja stämningen igen genom att använda humor för att lugna en elev som uttrycker sin oro över att behöva simma 75 meter bröstsim och 25 meter ryggsim. ”Jag kan bara simma på rygg” klagar han. ”De kanske inte en märker om du bara simmar på rygg. Oroa dig inte!” försöker jag käckt. Ingen skrattar. Jag möts bara av tomma blickar och likgiltighet. Klockan visar lunch.  Klassrummet töms ovanligt sakta och medan jag plockar i ordning på mitt bord hör jag att diskussionen fortsätter ute i korridoren.

”Stackars, stackars hamster!”

”Hoppas min får leva i minst tio år!”

Jag puffar milt på några flickor som dröjt sig kvar för att retroaktivt sörja alla sina forna husdjur. När jag slutligen vänder mig om för att släcka lamporna fastnar blicken på tavlan och jag får åter syn på flickans tredje foto; hamster rigor mortis. Bilden etsar sig envist fast och matlusten är som bortblåst. Jag ångrar nu att jag inte kontrollerat flickans bilder i förväg, inte bara för att jag verkligen behöver få in mig mer utav lasagnen, utan mer för att jag kunnat förbereda mig själv på eventuella reaktioner. Jag skulle ju ha kunnat låta klassen prata färdigt och gjort något riktigt bra utav det. Sådana här tillfällen kommer som sagt spontant och att återskapa situationen är svårt, om ens möjligt.

Medan jag petar i mig lite av lunchen tjuvlyssnar jag på hur det konverseras runt borden. Jag kan urskilja diverse samtal; tv-spel, gårdagens orättvisa Inter-seger och en upprörd diskussion om varför skolsyster bestämt att barn inte får salta i maten. Inte ett spår av hamstertragedier. Jag missade en chans men ungarna verkar ha gått vidare.